En god tanke som aldrig blev något

Det är många udda saker som kommit från Varberg. Inte bara denna hojåkande bloggare utan en hel mängd andra konstiga och ovanliga ting. När jag var liten var Monark fabriken staden hjärta. Jag tror att nästan alla om dom inte jobbade där själva, hade i alla fall en släkting som gjorde det.

Blue Arrow blev populär tack vare sitt tuffa scrambler stuk

Monark hade sedan slutet av 20 talet varit en av Sveriges ledande MC tillverkare. Det blev visserligen aldrig några större hojar än 600cc men många hojar tillverkades och kvalitet ansågs vara god. Monark tillverkade aldrig några egna motorer med undantag av en 172cc maskin som användes 1929 - 1930. Monark använde under årens lopp en mängd olika drivkällor. Blackburn, ILO, BSA, JB, Husqvarna, Albin, CZ, Jawa, Sasch Morini för att nämna några. Monark var tillsammans med Husqvarna och NV en viktig del av den Svenska MC boomen efter kriget så Svenska MC fabriker spottade ur sig massor med lättviktare. Intresset för motorcykelåkandet tog fart igen och köparna ville ha lite potentare maskiner. 1954 introducerade Monark sin Blue Arrow. Den hade en tvåcylindrig 4 växlad tvåtaktare på 250cc. Den gav ifrån sig hela 15hk och hade en toppfart på 100km/h. Som jämförelse kan nämnas att en Rödqvarna från Husqvarna från samma tid hade en effekt på 3,5hk. Vid denna tiden började man tala om säkerhet och det började också körkortsutbildningar värda namnet. Visst var det så att man per automatik fick MC behörighet när man tog bilkörkort men det gick att ta endast  MC kort. Detta nyvaknade säkerhetsintresse tog Monark vara på och introducerade en körskoleversion av Blue Arrow som hade dubbelkomando.

Förutom dubbelkommando även utrustad med störtbåge

MC-läraren skulle åka bakpå och från passargerarsitsen kunde han reglera koppling växel och fotbroms. Denna uppfinning blev nog inte den succé Monarkfabriken förväntat sig utan föll antagligen ganska snabbt i glömska och förvandlades till ett stycke Svensk industrihistoria