Biker in progress

Min son håller på och övningskör och jag är hans handledare. Att vara förälder och försöka lära ut något till en 19 årig slyngel är inte alltid det lätt. I detta fallet fungerar kommunikationen bra vilket jag är tacksam för. En 1200 sportster införskaffades och ströps ner till 25KW för att han skulle kunna få övningsköra på den.

Det blev ingen racer direkt men den har fortfarande hyggligt vridmoment och fyller sin funktion väl. Det finns säkert lättare cyklar att lära sig att åka på men när båda jag och hustrun åker Harley så var det det som stod på önskelistan. Prismässigt är det ingen större skillnad på att köpa en begagnad sportster än till exempel en Kawa ER5. Fördelen med sportstern är att tyngdpunkten är låg vilket gör den hyggligt lättmanövrerad i lågfart. Att vara handledare till någon som skall lära sig att köra hoj är en både spännande och nyttig utmaning. Man tvingas fundera över hur man gör och varför man gör på ena eller andra sättet. Det gäller med andra ord att omsätta teori till praktik och vise versa. Jag tror att detta gör en själv till en både bättre och mer medveten hojåkare. Det är många parametrar att öva innan man börjar få åkningen att stämma. Först är det ju att lära sig att hantera koppling och gas. Sedan gäller det ju att få stopp på hojen också. En viktig sak som man som rutinerad hojåkare inte alltid tänker på är att förmedla var man sätter blicken. För den som åkt länge är det så självklart att vi inte ens funderar över det.

Jag brukar hävda att hojåkning består av 80% och 20% körteknik. Att lära sig att titta rätt är grunden till att åkningen skall bli stabil och spårvalet skall bli bra. Jag och sonen har lämnat parkeringsplatsen med övning på att koppla bromsa och gasa. Nu har vi börjat ge oss ut i trafiken på småvägar och det går lysande. Jag har fördelen av att ha en lugn elev, det underlättar för handledaren. Vi kör med interkom. fast bara envägs. Jag pratar med honom men han kan inte svara. Han behöver hålla all uppmärksamhet på åkningen så snacka får för hans del bli när vi stannar till för en bensträckare eller är hemma igen. Det är mycket tragglande och påminnande såhär i början men det är en duktig elev och han gör stora framsteg.

Vi kommer att jobba vidare med landsvägsåkningen men vi skall givet vis fortsätta med att öva manövrering av hojen. Det är faktiskt så som jag brukar påminna sonen om. Köra fort kan vem som helst göra, köra långsamt kräver däremot sin man eller kvinna. Som handledare är det viktigt att tänka på att det tar tid att bli en rutinerad hojåkare. Övning ger färdighet som man brukar säga

Ha en ljuvlig tisdag och kör snyggt.