Vart tog heder och stoltheten vägen?

Jag tittade på uppdrag granskning i onsdags och vet inte om jag ännu riktigt lyckats smälta vad som framkom i programmet. Man kan ju bli mörkrädd för mindre. Är landets 300 000 motorcyklister så lite värda att de inte omfattas av trafikverkets nollvision?

Jag begriper inte hur man på trafikverket kan påstå att undanhållande av gjorda mätningar är ett sätt att kvalitetssäkra informationen till polis, räddningstjänst, SMC med flera. I min värld ter sig det helt orimligt.

I detta fallet tycker jag att trafikverket beter sig som en struts och kör huvudet i sanden i hopp om att allt skall försvinna när det börjar blåsa lite hett om öronen. Om trafikverket någon gång skall kunna uppfylla sin vackra nollvision borde man rimligt vis samarbeta med alla organisationer som arbetar för trafiksäkerhet. Tillsammans är man starka och är man tillräckligt många kan man flytta på berg. Detta verkar tydligen inte gälla trafikverket utan där är det mer, "ensam är stark" och "själv är bäste dräng" som gäller. Jag är inte den som brukar odla konspirationsteorier men i detta fallet kan man ju undra. Har man från trafikverkets sida ingen stolthet eller yrkesheder. Har man blivit sådan offer under budget och ekonomiska åtstramningar att man mörkar uppgifter och siffror för att inte dra på sig extra kostnader?

Är trafikverkets agerande ett resultat av bolagisering och nedmonteringen av våra gemensamma välfärdssystem? Är det så att försämringarna av det Svenska vägnätet är ett resultat av att vägunderhåll har blivit konkurrensutsatt för att kunna tillgodose en allt snävare budget? Att trafikverket sedan i sin tur offrar landets motorcyklister genom att mörka brister för att klara sin budget eller vad det nu handlar om gör mig uppriktigt sagt förbannad. Tyvärr är jag rädd att de brister i vägunderhållet vi kan se idag är ett resultat av anbudsförfarande där mesta möjliga väg för minsta möjliga kostnad är ledstjärnan. Jag är helt övertygad om att när det gäller vägar är det precis som med allt annat. Man får vad man betalar för. Så länge vi inte lägger tillräckligt med resurser på vägar och vägunderhåll så kommer trafikverkets nollvision aldrig bli något annat än just en vision.

Är det så att när vägunderhåll drivs i bolagiserad form med en stor mängd privata entreprenörer som utförare så finns det ingen plats för vare sig heder moral eller stolthet? Min pappa jobbade på vägverket först som grovarbetare men sedan som chaufför och maskinförare. Under hans yrkesverksamma tid som varade fram till 1984 då vägverket bolagiserade kantades hans yrkesliv att att förbättra situationen för landets trafikanter. Kurvor rätades ut och  doserades om för att öka trafiksäkerheten. Det sandades, saltades och plogades snö med vägverkets egna bilar från det att det blev frostgrader och den första snön kom. Jag efterlyser härmed lite mer yrkesstolthet och hederlighet bland de människor som arbetar med underhållet av våra vägar. Sluta upp att offra landets motorcyklister på nollvisionens altare. Låt oss bli en del i arbetet med trafiksäkerhet och låt oss vara med att uppfyll den vackra tanken med nollvision. Kom ihåg undanhållande av fakta är aldrig ett sätt att kvalitetssäkra verksamheter i samhällets tjänst.