Konsten att tänka efter före

När spriten går in går vettet ut sa någon. Att denna gamla plattityd eller devis ofta stämmer skall jag försöka ge ett bevis på idag.

Ett gäng hojåkare från en mellansvensk småstad hade rest ner till High Chapparall för att bevista Swedish Bike Meet som på tiden det begav sig var Sveriges största Hojträff. Här möttes alla slags hojåkare allt ifrån hardcore bikers med västar och ryggmärken till frifräsare på sporthoj. Just blandningen på folk var en av de saker som gjorde just Swedish Bike Meet så spännande.

Efter en nätt liten tur på nästan 60 mil, vilket är ganska imponerande med tanke på att flera i klubben åkte stelbens-choppers, rullade det lilla gänget på 12 hojar in på klubb-campen. Tälten slogs upp och nu var det dags för party. Första kvällen på en en tredagarsträff brukar alltid bli den mest lössläpta. Givet vis var det ingen skillnad denna gång. De 12 klubbkamraterna festade friskt och både öl och whiskey flödade. Jag lägger inga moraliska aspekter i detta, det är upp till var och en och det var ju ändå ingen som skulle köra hoj nästa dag. Dag två tog alla det lite lugnare utom en, Ettan. Han kallades så efter som han större delen av sin vakna tid hade en pris snus av de märket under läppen. Ettan hävdade dessutom att ifall det inte var just Ljunglöfs Ettan i dosan så var det inte ens lönt att snusa, därav hans roadname. Dom andra killarna i klubben var på honom och bad honom att ta det lugnare. För helvete Ettan vi skall åka hemåt redan vid halv åtta i morgon bitti. De e ingen fara sa Ettan jag har inte druckit så mycket jag kommer att må fint i morgon.

Klubbkamraternas tjat bet inte på Ettan utan han festade vidare. När de andra gick tillbaka till campen för att sova fortsatte Ettan festandet. På småtimmarna hade han kommit "hemraglande" Vid halv sju var det väckning för frukost och rivning av tälten innan det skulle köra sina 60 mil tillbaka hem. När det ruskat liv i Ettan visade det sig att han var rejält bakfull, eller snarare fortfarande packad. När det var dags för lineup gick Palle som var roadcaptain runt med en alkometer så alla fick blåsa. Alla blåste grönt utom Ettan som fortfarande visade sig vara rejält onykter. Vi tänker inte vänta på dig tills du är nykter och vi tänker inte låta dig fylleköra tillsammans med oss sa Palle. Ja men fan ni kan väl vänta bad Ettan. I helvete heller sa Palle vi sa till dig så många gånger igår, vi sa att du skulle ta det lugnt och du lovade heligt och dyrt att du skulle vara i ordning idag. Nu får du stå ditt eget kast. Hur fan ska jag ta mig hem nu då sa Ettan.

Du kan ju börja med att sova ruset av dig nu åker vi sa Palle och lämnade över alkomätaren. Iväg åkte dom och kvar satt Ettan med lång näsa och en alkometer som endasällskap. Nu visade det sig att han inte blåste grönt för än sent på kvällen då var klockan förmycket för att rulla de 60 milen hem. Det var bara att hyra in sig i en campingstuga och vänta till nästa dag. Då fick Ettan börja med att ringa till jobbet och berätta för sin arbetsgivare att han inte kom till jobbet på måndagen. De 60 milen hem var inte kul, ensam på en stelbenare med de egna tankarna som enda sällskap. Denna färd blev en ögonöppnare för Ettan. Han insåg att alkohol inte var något för honom och under det 60 milen hem tog Ettan ett avgörande beslut. Sedan den dagen har Ettan inte druckit en droppe alkohol. Han är fortfarande med i klubben och är nu för tiden det Ettan som är Roadcaptain.