Äntligen som Gert Åke Fylking sa till Horace Engdahl

I brist på belt får man åka Sportster skrev jag för ett tag sedan. Igår var jag glad för att kunna åka Sportster! Äntligen var det dags för årets hojpremiär. 2014 års hojsäsong förlorade således oskulden på vårdagjämningen.

Jag kom hem hyggligt tidigt efter en riktigt jävlig dag på jobbet. En sådan där dag då man överväger att sluta med mat och kaffe för att istället uteslutande leva på Losec och Novalukol. Stresshormonerna for runt i kroppen och man kände hur muskler i nacke och rygg var spända som fiolsträngar. I natt kommer jag att gnissla tänder tänkte jag på väg hem på "trampcykeln". Men så kom en annan tanke. Solen sken från klarblå himmel temperaturen var hygglig även om det var lite blåsigt. Jag skall fan i mig rulla ut en motorcykel och köra en runda det brukar alltid vara både uppiggande och avslappnande. Hellre en hojtur än psykoterapi tänkte jag. Sagt och gjort så fort jag kom hem var det ut i garaget för att koppla loss batteriladdaren och återmontera sadeln.

Idag fick Sportstern komma ut och lufta sig

Redan nu kände jag att humöret blev lite bättre, jag visste ju vad som komma skulle.  På med tändningen ut med choken, så drog jag ett par gånger på gasrullen innan jag tryckte på startknappen. Sportstern hostade igång efter att den fått tugga på startmotorn en stund. I med ettan och så körde jag upp på gatan. In i huset och på med hojkäderna. Yes! Dom satt lösare än i höstas. Fram med hjälm och hanskar och ut till hojen som stod och väntade. Uppstartad och med nyinställda backspeglar peta jag i ettan och for iväg.

Strax dags att ge sig iväg.

Först till Macken för att kolla trycket i däcken. När detta var avklarat åkte jag söder ut. Jag körde upp mot utsiktsplatsen till Öresundsbron. Jag passade på att göra några inbromsningar. Först i låg fart men sedan ett par från 70 och 90. Det gick snabbt att hitta bromskänslan igen. Jag fortsatte längs havet en bit och för varje meter kände jag hur kroppen slappnade av och hur stressklumpen i magen sakta men säkert löstes upp. De en terapeut antagligen skulle behöva flera sessioner för att lösa upp fixade en hojtur efter 10 minuter i sadeln. Efter hand som jag körde kunde jag känna hur jag i huvudet kunde släppa allt det där jobbiga jag hade med mig från arbetsdagen. Det dåliga förbyttes mot positiva och kreativa tankar. Det är verkligen som jag skriver i min programförklaring till bloggen. Man tänker så bra närman kör motorcykel.

Vem behöver terapeut när man har motorcykel!

När den rätta åkkänslan började att infinna sig kom hornen i pannan och jag förföll nästan till att börja tokgasa. Jag kände mig lite som kossorna uppför sig då man bevittnar ett  kosläpp. Sportstern inbjuder förvisso till mer aktiv körning än min Road King men idag blev jag nästan löjlig. Det kändes ovanligt skönt att lägga ner hårt i kurvorna och ge rejält med gas i utgången. Det blev en tur på 8 mil, kanske inget att skryta med, med dessa få futtig mil gjorde underverk med mitt humör och jag kände mig tillfreds med livet när jag rullade in hemma på min gata i stan. Jag kände att hojåkning hade fattats mig. Man kanske borde skaffa en gammal offroadhoj för vinterbruk när denna säsongen går mot sitt slut, men det får bli en senare fråga,