Provkörningar i vårsolens glans varvid en pojkdröm gick i uppfyllelse

I går hade jag ställt klockan för att komma upp i tid. Målet var att besöka SMC:s avrostning på Ljungbyhed i Skåne. Min Kompis Ronny Overgaard Hade varit på plats sedan i onsdags för att vara med och utbilda ett antal nya SMC instruktörer. 

Jag rullade in på det gamla militärflygfältet vid nio tiden. Det sju milen från Limhamn hade varit ren njutning. Väg 108 hade jag nästan helt för mig själv så det var nästan att jag önskade att jag hade haft en sportmaskin istället för mitt blå touring-lokomotiv från Milwaukee.

Jag kunde ändå njuta av turen och konstaterade att ifall jag haft en en annan slags hoj hade jag antagligen haft svårt för att hålla hastighetsbegränsningarna. Väl framme hittade jag snabbt Ronny och kunde växla ett par ord med honom. Innan han for iväg på ett litet uppdrag. Jag träffade också på min goda vän och hojåkar-broder Albin som var på plats tilsammans med sin hustru Suzanne och ett gäng från HOG Helsingborg.

Suzanne gör sig klar för att bli avrostad

SMC:s avrostningar är ett trevligt event som samlar alla sorter motorcyklister. Under den gångna helgen är det mer än 200 hojåkare som varit delaktiga och fortbildat sig inför den kommande säsongen. Där fanns alla sorters maskiner allt från endurohojar till guld-vingar. Jag är alltid lika förtjust i event som samlar alla sorters motorcyklister, det är sådant som stärker gemenskapen och skapar vi-känsla. När verksamheten kommit igång fick i alla fall några av SMC människorna lite lugn och ro.

Motor Sport i Landskrona var på plats och hade tagit med sig ett antal "demohojar" Ska vi inte åka en sväng undrade Ronny. Jag var inte särskillt svårövertalad nu hade jag nämligen möjlighet att uppfylla en gammal pojkdröm. En av "demohojarna" var en MV Agusta. Jag har alltid tyckt att det funnits et magiskt skimmer över det namnet ända sedan jag som lite läste om Giacomo Agostini och hans GP segrar i roadraceing. Under andra halvan av 60-talet var det Agostini som var den stora fixstjärnan på mc-himmelen. Jag vill köra MV sa jag snabbt till personalen från Motor Sport så att ingen av de andra skulle hinna före.

MV Agusta 800 Brutale

Ronny Overgaard  som är SMC instruktör på riksnivå gränslade en Kawasaki Z 800 medan Patrik Ericsson som till vardags basar för SMC:s utbildningar grenslade en Kawasaki Z1000. Det som var mest slående med MV Agusta Brutale 800 var den branta gaffelvinkeln. Från förarplats såg man inte framhjulet. Den var oerhört lättmanövrerad i krypkörningsfart och det var inga problem att vända med fullt styrutslag. Den trcylindriga 800 kubikaren sjöng vackert ur tre små avgasrör som mynnade ut strax bakom fotpinnen. Det fanns möjlighet att välja olika körprogram som styrde motorgång och hur ABS systemet jobbade Förvalen var sport, normal, regn samt ett läge som är programerbart. Jag valde normal läget. Det är fullt tillräckligt för en hojåkare som är van att köra motorcyklar man aldrig varvar över 4500 varv.

Upp till det varvtal där jag vanligtvis tror att motorerna skall gå i bitar uppträdde MV:n snällt och var lättkontrollerad. När motorn kom över 5000 varv vakanade den till liv och började göra själ för namnet Brutale, detta trots att jag valde körprogrammet normal.. Vid Söderåsens Nationalpark stannade vi till och jag bytte maskin med Ronny. Nu fick jag möjlighet att jämföra med Kawasaki Z 800 som på många sätt är en liknande hoj. Det första som slog mig var att jag satt bättre på Kawan. Den var också betydligt lydigare än MV Agustan även om den hade nog så bra klipp i motorn.

Kawasaki Z800

Bromsarna kändes följsammare och den hade ett helt underbart chassi. Minsta lilla rörelse i höften gick direkt mer i hjulen. Man blev fort kompis med Kawasakin och man kände hur det började att växa ut horn i pannan. Efter ytterligare en stund var det dags att byta hoj igen och nu lämnade jag över Z800:an till Patrik och fick nu grensla storebror Kawasaki Z1000.

Kawasaki Z1000

Nu blev man touringsugen. Körställningen var lite mer upprätt och kåporna var fin-fina. Man åkte nästan helt utan fartvind. Snabbt insåg man att detta var en sport-tourer med stor potential. Fantastiskt lättkörd samtidigt som man satt vilsamt. Hojen var lydig och följsam. den svara bra på gaspådrag och skötte sig helt utan överraskningar. På den skulle jag kunna sträckköra från Malmö till Sundsvall konstaterade jag när vi rullade in på flygfältet igen. MV:n byttes ut mot en Suzuki DL1000 V-strom som är en äventyrsmaskin man tagit fram för att försöka ge BMW GS  en match. Sedan gav vi oss ut på en runda upp runt söderåsens nationalpark.

Vädret var fint naturen var vacker och mc-vägarna underbara. Det var så härligt att Patrik som körde först "råkade köra lite fel" så att det blev en extra lång runda på de fina vägarna. Suzukin var en besvikelse kåpglaset passade mig inte alls det blev så mycket turbulens bakom rutan vilket genererade oljud i hjälmen så att jag nästan inte hörde vad jag tänkte. Som sig bör var den däremot ganska lättmanövrerad när man stod upp på fotpinnarna och körde. Man blev lite sugen på att strunta i vägen och ge sig ut i terängen istället. Vill man ha en äventyrshoj så tycker jag att en gammal Honda Africka Twin är bättre att köra även om den har lite rykte om sig att vara lite trött. Dessutom kan man ju köpa tre begagnade Hondor istället för en ny V-strom.

Tillbaka på Ljungbyhed med det där löjliga leendet jag får efter trevliga upplevelser försökte jag summera känslan av de hojar jag nyss kört. Tänker jag med hjärtat så är givetvis MV Agusta Brutale dagens vinnare. Fick man lite fler mil på den så skulle man antagligen lära sig att älska den och man skulle hamna i någon slags beroendeställning. Misstänker att den skulle vara brutalt beroendeframkallande.

Jag har alltid varit lite extra svag för fackverksramar.

Z800 Blev man kompis med direkt och det var nästan så jag tänkte be att få byta rakt över med min Road King. En Z1000 hade jag gärna haft i garaget att ta fram när det var dags för långfärd, men det är ingen hoj jag skulle haft ifall jag bara skulle ha en. Den blev idag korad till Motorcyklarnas Volvo V70 Fyller sin funktion på alla sätt och vis men den sticker inte ut på något sätt. Suzukin fick ställa sig i skamvrån på grund av vindrutan och turbulensen trots ett trevligt chassi och fin motorgång. När jag sagt tack och hej till Ronny och Patrik var det inte helt utan rädsla jag gränslade min gamla H-D. Skulle den kännas trött som en gammal traktor nu när jag kört flera potenta sportmaskiner? Dessbättre gjorde den inte det vridmomentet i en stor långslagig V-Twin motor är svårslaget. Bottendraget från låga varv är brutalt, ungefär som på en traktor. Ha en trevlig dag!