Varför är trafikmoralen högre hos motorcyklister än bilister?

I förrgår skrev jag ett inlägg med titeln "Dummare kan ingen vara" det blev ett inlägg som fick många läsare och även genererade en hel del kommentarer både på Facebook och på bloggen. Grundbulten i hela blogginlägget var trafikmoral eller rättare sagt avsaknaden av just detta hos en del av våra medtrafikanter.

Jag har många gånger funderat över vad det är för mekanismer som gör att en del av våra medtrafikanter förvandlas till något som vi snarare får betrakta som mot-trafikanter. Vad är det som gör att några individer avsäger sig riskmedvetande och sin egen säkerhet för att kunna ta sig rätten att ta sig fram i trafiken på bekostnad av medtrafikanternas säkerhet?

Att välja att ta stora risker för egen del har jag inga invändningar emot så länge det är ett eget val och inte drabbar någon annan. När det sker i trafiken på bekostnad av andras säkerhet blir jag däremot heligt förbannad. Hur sjutton kan man vara så egoistisk att man äventyrar andras säkerhet för att själv få lite adrenalinrus? Jag förstår allt det där med fartens tjusning och att tänja på gränsen för ens egen förmåga.

Jag vet att det kittlar och kan vara spännande. Frågan man måste ställa sig är ifall den spänningen är så viktig att man utan moraliska skrupler kan äventyra sina medmänniskors liv och hälsa? Jag hoppas innerligt att svaret på den frågan är nej. Som motorcyklist finns det alla möjligheter att få den kicken utan att bära sig illa åt i trafiken. Man kan gå en kurs hos SMC där man kan få testa sina gränser och utveckla sin körteknik. Man kan skaffa en gammal cross-hoj och motionsåka hos den lokala motorklubben, Det samma gäller Roadracing eller SuperMotard. Möjligheterna är många för oss som kör motorcykel.

Som bilist är möjligheterna inte lika stora. Folkrace är förhållandevis billigt men annars handlar de flesta former av tävlingsåkande för bilar om ganska stora pengar. Kanske är detta anledningen att vi har en och annan bilist i landet som envisas med att leka Kenny Bräck eller Ronnie Pettersson i trafiken. Kan det vara så att man invaggas i någon slags falsk trygghet bara för att man sitter i en kaross med airbags, trepunktsbälten, whiplashskydd, nackstöd, deformationszoner och annan skyddsutrustning? Vi som sitter på motorcykel måste istället sätta vår egen säkerhet i fokus istället för att lita på säkerhetsutrustning. Kan detta vara anledningen? Antar vi att det är så, så skulle vi rent teoretiskt sett kunna förbättra trafikmoralen och minska olyckstalet hos landets bilister genom att försämra deras säkerhet.

Nu ställdes vi inför ett svårt dilemma. Det vore både moraliskt och trafikpolitiskt självmord att ha en sådan åsikt. Givetvis skall man utnyttja och använda all den säkerhet som finns tillgängligt. Jag blir däremot mer och mer övertygad om det jag skrivit flera gånger tidigare. Det bästa vi kan göra för att öka motorcyklisternas säkerhet är att utbilda bilisterna. Vi måste ställa lika höga krav på bilisterna som på de som tar körkort för motorcykel. Det är hög tid att förbättra riskutbildningarna på körskolorna för de som tar bilkörkort och låta riskutbildningen i högre grad handla om trafikmoral och vad som förväntas av mig som medtrafikant. Som motorcyklist vill vi ha medtrafikanter. Medtrafikanter som följer de trafikregler och lagar vi gemensamt beslutat om för att skapa en trafikmiljö som är trygg för alla trafikanter.

Egoism och trafikmiljö är lika svårt att blanda som vatten och olja. Idag verkar det bli åkväder så jag tror jag skall ge mig ut i trafikmiljön och akta mig lite för bilisterna. Gasa Lugnt!