Jag vet att det är många fler än jag som varje vår gör samma upptäckt. När man drar på sig kläderna inför första vårturen, känner man sig efter en stunds slitande och stånkande som vore man en falukorv. På något mystiskt vis har hojkläderna krympt. För inte är det så att man själv blivit fetare. Visst man har unnat sig det där lilla extra och visst är det trevligt att dra i sig några öl i goda vänners lag, men jag har ju skött mig. Det där att man blivit fetare vill man inte riktigt gå med på trots att bilden i spegeln talar sitt tydliga språk.
Den där halvfeta gubben med begynnande flint som står och glor på en varje morgon man tittar sig i spegeln vill man inte riktigt kännas vid. När man sedan insett att nu är det dags för nya hojkläder så han handlarna också skojat till det. För visst har ni också märkt att storlekarna i hojaffären blir mindre och mindre. För varje gång måste man handla kläder med ännu fler X på storlekslappen. Tänk om det vore så väl. Detta är tyvärr ingen insikt utan ett avancerat självbedrägeri. För visst sjutton är det så i alla fall för mig att det under ett antal år har lagt på sig det ena kilot efter det andra.
Det värsta är att det inte går att skylla på någon annan än sig själv. Jag har aldrig blivit tvångsmatad eller på annat sätt blivit tvingad att äta. All min övervikt har jag jobbat fram själv. Det har tagit tid att bygga den kroppen och det kommer antagligen att ta tid att bli av med extrakilona också. Tyvärr tror jag inte att det finns någon quick fix. Det handlar om fokus motivation och envishet ifall man skall göra något åt det. Nu har jag bestämt mig till våren skall mina hojkläder sitta löst jag skall inte känna mig som jag var inklämd i ett korvskinn och behöva fundera på att byta namn till Herr Brathwurst. Jag tänker inte lösa det genom att gå och handla nya kläder med fler X i. Det är mina gamla hojkläder som skall sitta lösare än vad de gjorde i höstas när jag stallade in hojen. Hur det där skall gå till har jag funderat en hel del över. Dieter och metodern är många och det finns massor med självutnämnda förståsigpåare som tycker sig veta allt om kost, bantning motion, dieter och allt annat som har med en "hälsosam" livsstil. Ett problem i sammanhanget är att många av dessa som påstår sig veta och kunna har aldrig varit tjocka själva. Istället för förståelse möts man ofta av skeptisism och blir avfärdad som karaktärslös. De senaste 30 åren har jag från och till brottats med övervikt och har i olika omgångar och på olika sätt försökt att göra något åt saken. Alltid med samma resultat när man väl gått igenom sin kur och återgår till det man betraktar som ett normalt liv har man ganska snabbt lagt på sig den vikt man blivit av med.
.jpeg)
Som före detta elitidrottare har jag ganska bra koll på min egen kropp och hur den fungerar. Slutligen efter allt tragglande med fettsnåla lågenergidieter har jag kommit fram till att min kropp är extremt dålig på att ta hand om kolhydrater. Sockret kittlar de Langerhandska öarna i bukspottkörteln som prutar ut stora mängder insulin i blodet. Då kommer blodsockerraset som triggar sötsuget. Då måste jag ta en extra kaka, chokladbit eller smörgås för att motverka insulinpåslaget. Sådär håller det på och jag stoppar i mig den ena gottan efter den andra för att försöka balansera insulinnivåerna samtidigt som blodsockret åker berg och dalbana. Detta har inneburit att alla gånger jag ätit diverse lågfett dieter har jag hela tiden varit hungrig och känt sug efter att äta. Detta sätter sig på humöret och bantningen blir ett "självspäkar-helvete" Nu har jag lovat mig att så skall jag aldrig mer göra mot mig själv. Nu gör jag tvärt emot. Nu ser jag till att hålla blodsockret stabilt. Då kan jag äta mindre utan att springa runt och vara hungrig hela tiden och ändå gå ner i vikt. Som jag skrev innan det finns ingen "quick fix" All kostomläggning kräver fokus och kraftansträngningar det tar tid och man måste vara ärlig mot sig själv. Sedan årsskiftet äter jag strikt LCHF och det har redan börjat ge resultat. Till vardags äter jag två mål mat om dagen och känner mig mätt och nöjd. Suget och den akuta hungern är som bortblåst. När jag äter känner jag att jag nöjer mig med att äta mig mätt. Jag behöver inte längre bli proppmätt. Nu är det kanske en del av er som tror på skräckberättelserna i viss media som målar upp LCHF som sekterister som sitter hemma i soffan och äter smör och cocosfett med sked och trycker i sig massor med proteiner i form av fett fläsk som sköljs ner med vispgrädde som måltidsdryck. Denna bild stämmer inte. Jag äter inte mer kött än vad jag gjorde förr däremot äter jag inte bröd, pasta, potatis eller ris. Jag äter inte socker och jag äter inte sådant som innehåller mjöl. Ägg, kött, fisk, skaldjur, äts tilsammans med "ovanjord" grönsker. En större del av dagens energiintag kommer från fett. Det skall vara naturligt fett. Inte margarin och annat skit som är tillverkat i kemifabrik. Det enda jag egentligen saknar är att dicka en öl ibland men det kan jag stå ut med. Nu är jag på gång mot "Skinställ 2014" Jag har förvisso varken vägt eller mätt mig men jag känner på mina kläder att det går på rätt håll.
Blir du nyfiken kan du läsa mer på Kostdoktorn.se eller fråga mig så skall jag försöka svara efter bästa förmåga. Jag kommer att hålla er uppdaterade om hur det går.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar