Allt var inte bättre förr

En del gamla gnällspikar hasplar ofta ur sig "det var bättre förr" Detta måste dock tas med en nypa salt och betraktas som en sanning med modifikation. Jag skall villigt erkänna att jag är en retro nörd. Jag gillar 50tals prylar samlar på gamla gitarrer, spelar gammaldags musik. Jag åker en motorcykel som till stora delar ser lika dan ut som den gjorde på 40 talet. Ändå måste jag erkänna att dagens teknik ofta är överlägsen den man använde förr. Under utvecklingens gång har det gjorts en del snedsteg som inte blivit så bra som man tänkt sig.

Man talar gärna om den Japanska MC industrin som i princip utplånade de engelska hojarna i början av 70 talet. Från att ha varit maskiner med pressade plåtramar som folk skrattade åt vände man upp och ner på hela MC världen när man fick lite ordning på design och kvalitetskontroll. När Honda CB 750 four introducerades 1969 var det den första spiken i kistan för engelsmännen. Europa svämmades över av japanska motorcyklar som såg lika bra ut som dom engelska men var mycket billigare. Till råga på allt var kvaliteten helt överlägsen den som engelsmännen lyckades producera.

Sedan fans så klart undantaget som bekräftar regeln. Så är det ju alltid. Detta undantag introducerades1972 och hette Kawasaki H2 Mach IV. Tanken var att bygga en riktig dundermaskin som skulle kunna mäta sig i prestanda med den tidens Amerikanska muskelbilar som Dodge Challanger, Chevrolet Camaro och Pontiac Firebird. Detta löste man genom att bygga en 750cc tvåtaktare. Det var en uppskrämd racemotor som ursprungligen var tänkt som 500 maskiner för roadracing.

Denna tvåtakts 750 maskin monterades i en enkel rörram  med teleskopgaffel och traditionell sving. I början av 70 talet fanns det ingen  tradition att bygga så potenta hojar så hela konstruktionen var en chansning. I den enkla ramen hade man placerat en motor som gav motorcykeln prestanda som nästan kunde mäta sig med den tidens formula 1 bilar. Det var ett problem man förbisett. Chassit var alldeles för klent för motorn. Som förare av en Kawasaki Mach IV hade man låga kostnader för framdäck eftersom detta nästan aldrig var i marken. Högfartswobbling var också ett stort problem.

Detta var en maskin som var mycket svår att tygla. Den fick snabbt öknamnet "the widow maker" Eftersom den ansågs vara orsaken till många dödsolyckor. I min gamla hemstad vet jag att det förekom vadslagning om hur länge förarna av dessa Kawor skulle klara sig. Någon avled och ett par andra gjorde rejäla vurpor. En av kompisarna slog runt, fick hojen över sig med bruten rygg och en lång period i gipsvagga som följd. Han blev dock någorlunda återställd och fortsatte köra motorcykel men bytte till Honda.

Kawasaki H2 Mach IV vägde i ursprungsutförandet 190kg och hade 88hk. Det kan låta mesigt idag men på den tiden var det helt enormt. En Triuph Boneville från samma tid hade 34hk och var nästan lika tung som Kawasakin. 1974 reducerades effekten i Kawasakin till 71hk och man monterade en styrdämpare för att minska wobblingstendensen. Detta hjälpte föga och 1975 blev sista årsmodellen.

Jag tror inte att den dåliga hanterbarheten var enda orsaken till att modellen lades ner. En 750cc tvåtaktare vibrerar något alldeles oerhört så maskinen skakade sönder. Någon sa att var 14:e dag behövde man gå över motorn och spänna alla skruvar och muttrar annars ramlade maskinen isär.
Kawasaki H2 Mach IV blev en fyra år lång parentes i det Japanska MC undret. Med detta också undantaget som bekräftade regeln om Japanska hojar som välbyggda och av hög kvalitet.