Trafikverket bekräftar det vi redan visste.

I en rapport från trafikverket bekräftas att motorcyklister i genomsnitt kör långsammare än bilister och lastbilschaufförer. Detta framkom i mätningar trafikverket gjorde på olika platser i landet från maj till september 2012.

Trafikverkets mätningar visar nu med klar tydlighet att den bild som målas upp i media om motorcyklister som ansvarslösa fartdårar inte stämmer. Detta tillsammans med den förbättrade olycksstatistiken visar att Sveriges motorcyklister är mer riskmedvetna och mer ansvarstagande än övriga trafikanter.

Sedan är det säkert så att det finns en del som faller utanför ramarna och är ute och tokgasar utan att förstå att det ger oss andra dåligt rykte. Kom dock ihåg att dessa personer är i minoritet och är också överrepresenterade i olycksstatistiken.

Många av oss vet ju att hemligheten med att få fartupplevelse när man kör motorcykel är inte handlar om  att vrida gasrullen i botten ute på motorvägen. Istället väljer vi den lilla kurviga kuperade vägen där 70 ibland kan kännas fort nog. De flesta av oss är dessutom helt på det klara med att bilar är hårda och bikers är mjuka. Därför aktar vi oss för våra medtrafikanter. Där är grunden till det vi kallar riskmedvetenhet.

Vill du läsa trafikverkets rapport i sin helhet kan du läsa den här.
Trafikverkets hastighetsrapport

Verktygsrullen din hjälpare i nöden.

Dessbättre är det sällan något som händer med hojen när man är ute och åker. Om olyckan är framme kan det vara bra att kunna fixa i alla fall enklare saker vid vägkanten så att man kan åka vidare. Vad behöver man ha med sig för att klara ut de problem som kan uppstå.

Punkaspray kan vara bra att ha i alla fall om man har slanglösa däck. Sedan är det silvertape, ståltråd och buntband som ingår i snabbreparations kittet. I verktygsrullen bör det dessutom finnas skruvmejslar både stjärna och vanlig. en polygrip och en större och en mindre skiftnyckel (ett underskattat verktyg i nödsituationer) en kombinationstång insexnycklar, torxnycklar och en låsbar svetstång.

En Svetstång vad skall man ha den till man kan ju inte svetsa vid vägkanten. De fattar jag också men är du ensam så är svetstången din tredje hand. Du kan klämma fast något och få en hand fri att jobba med. Fiffigt va?

Nu är jag inte den skrockfulla typen men enligt lagen om alltings djävlighet så tror jag ändå att risken
att något skall gå sönder minskar om man har lite verktyg med sig. Har man lite grejer med sig så finns ju dessutom möjligheten att stanna och hjälpa någon annan stackare som står vi vägkanten och fått haveri. Gör du det så har du gjort dagens goda gärning och får några extra guldstjärnor i bikerhimmelen.

Håll koll på remmen.

Drivningen på din hoj är antingen kardan kedja eller beldrive. Alla varianterna har sina fördelar. Kedja är bra när man har mycket pulver i motorn då den överför kraften väldigt direkt på bakhjulet. Livslängden på kedja och drev är däremot begränsad till några tusen mil. Kardan är i lätt att underhålla och håller vanligen hela hojens livslängd. Funkar bra på hojar som inte är så vansinnigt potenta. Beltdrive som finns på många customcyklar är mer hållbar än vad de flesta tror. Med lite tur kan man åka på samma rem 10 000 mil.

En rem är inte helt underhållsfri men kräver inte samma omsorg som en kedja. Det viktigaste för livslängden är att hålla den något sånär rätt justerad. Det är vanligt att folk spänner sina remmar för mycket. Det minskar livslängden radikalt. Dels är det lättare att den går sönder om man får in en sten eller liknande mellan remmen och belthjulet. Sedan sliter en hårt spänd rem onödigt mycket på främre bälthjulets lager

Hur justerar man remmen då? Antingen skaffar man ett specialverktyg som mäter spänningen på remmen. Hur hårt den skall spännas kan man läsa i en verkstadshandbok eller servicemanual. Har man ingen "mätare" får man ta till oldschool tekniken. En viktig sak är att du skall sitta på hojen när man testar spänningen på remmen. Medan du sitter i sadeln glad och nöjd beordrar du en av dina kompisar att krypa ner på garagegolvet. Han tar tag i remmen på undersidan mitt emellan belthjulen, är remmen rätt justerad skall den precis kunna vridas 90 grader.

Remmen slits alltid mest på insidan eftersom den har en tendens att vilja driva inåt både när du gasar och när du motorbromsar. Börjar kanten på din rem bli sliten på insidan ofta hör man ett "tjirrande " ljud särskilt när man motorbromsar . Detta fixar du genom att slipa av kanten med smärgelduk och sedan smörja med stearin.

I Mellanmjölkens land är det alltid bäst med lagom spänning. Gasa lugnt.

Upp med näven.

När man är ute och åker på vägarna och man möter en annan hoj hör det till rutinen att hälsa när man möts. Nästan all gör det. Det spelar sällan någon roll om den man möter är en raceputte i färglatt skinställ. en återfallsknutte i gortex, HardCore biker eller MC-polis. Oftast besvaras hälsningen med att han eller hon vinkar tillbaka.

Så har det alltid varit det är tradition säger man. Så är det säkert men oavsett hur det kommer sig eller varför, så är det en trevlig del av MC-kulturen. På något sätt är denna lilla vinkning en av grundstenarna. Att vinka till den man möter är ett sätt att befästa det gemensamma intresset.

I och med att vi vinkar på varandra ute på vägarna då är det också lättare att samtala när man stannar på bensinmacken eller på vägkrogen. Det är alltid lika spännande att få byta några ord med en annan hojåkare. Samtalet blir kanske oftast av det lite mer triviala slaget. Vart är du på väg, var kommer du ifrån, snygg motorcykel, fint väder etc. Små samtal som ändå är viktiga för att man ska bli en del av gemenskapen.

Så min vän, fortsätt vinka till dom du möter. Det är en viktig del av vår MC-kultur. Skulle den du möter inte vinka tillbaka. Då var han antagligen upptagen med något som gjorde att han inte kunde släppa styret. Så håll traditionen vid liv, fortsätt vinka till dina medmotorcyklister.

Keep the rubber side down

Det har skrivits spaltkilometer om däck och alla verkar ha sin egen åsikt i detta ämne. Någon säger att "jag skulle aldrig åka på något annat än Metzler" medan nästa säger att på min Harley kommer inte något annat än Dunlop. Vem man än frågar så verkar det finnas nästan lika många åsikter som det finns däckfabrikat.

Hur skall man göra när man skall välja nya sulor till hojen. Några tumregler finns det. Breda däck ser tufft ut men ger knappast din hoj bättre egenskaper när vägen svänger. Breda däck passar tyvärr bäst när man kör rakt fram. Smala däck har ganska låg coolhetsfaktor men förbättrar hojens kurvegenskaper.

Slutsats nr1 använd inte bredare däck än nödvändigt ifall du vill ha en kurvstabil hoj. På min Road King gick jag ner i däckbredd från 140 till 130 däck. Skillnaden blev enorm. Från att ha varit lite som att brottas med en elefant blev min hoj en balettdansös.

Sedan vill man ju ha ett däck som varar länge. Många mil per krona brukar kompisarna gilla. Tyvärr är det ju så att hårda däck vara länge men har dåligt väggrepp, till skillnad från mjuka däck. Mjuka däck är överlägsna när det gäller väggrepp men har å andra sidan usel livslängd.

Slutsats nr2 Välj inte för hårda däck även om livslängden blir bättre. Att köpa ett däck med lång livslängd är också att köpa ökad riska att tappa greppet med kullkörning som följd.

Se till att få färska däck. Gammalt gummi blir hårt. Gamla däck har med andra ord sämre väggrepp än färska.

Man skall alltså ha ett färsk däck som inte är bredare än nödvändigt och med en gummiblandning som är lagom mjuk för att behålla väggreppet men samtidigt hålla många mil. Se till att ha rätt tryck i däcken. Rätt lufttryck bidrar till ökad livslängd och bättre köregenskaper.
 

Till sist kom ihåg att nya däck kan vara snorhala dom första milen. Det är allt för många som lärt sig det den hårda vägen.

Den nakna sanningen.


På en träff satt jag och diskuterade med en vän över några öl. Det var en sådan där vacker sommarkväll med klarblå himmel, röd solnedgång och kvittrande fåglar. I något skimmer av klarhet utbrister min kompis plötsligt. Bikers e fan i mig precis som nudister. Va? Va sa du sa jag? Att hojåkare är som nudister säger min kamrat igen.

Förvånad ställer jag ifrån mig min öl och undrar hur han kunnat komma fram till denna liknelse. Inte sjutton är det väl så att folk brukar springa om kring och dingla med klockspelet  på hojträffarna. Det händer säkert men det är inte så vanligt. Det var inte så jag menade, du får inte tolka mig så bokstavligt sa Andersson. Hur menar du då undrade jag.

Såhär ligger det till sa Andersson. Jag menar att du kan inte se på en hojåkare var han kommer ifrån. Du kan inte heller se vad han arbetar med. Alla har går omkring i MC-kläder och ingen kan se ifall du är murare, advokat eller dagisfröken. Med nudister är det samma sak, är du näck syns det inte vad du sysslar med.

Det är just detta som är det fina med hojträffarna sa Andersson. Här blir det spännande möten mellan människor. Här kan direktören dela en öl med sopåkaren medan bilmekanikerna försjunker i en djup diskussion med datakonsulten. Möten som inte hade ägt rum någon annan stans än på hojträffen. Eller möjligen på nudistlägret inflikade jag som nu greppat hur Andersson menade.

I väntan på våren

Såhär mitt i vinterna kan det kännas tröstlöst att va hojåkare, i alla fall om man inte äger en snöskoter eller en endurohoj med dubbdäck. Man vill inte sitta i soffan och häcka. Längtan kan kännas svår även om man vet att våren är på gång.

Vad gör man för att bryta tristessen och få tillbaka lite av känslan. Jag testade att spela MotoGP på X-box 360. Det passar kanske en del men det var inte min grej. Jag klarade inte ens av att köra första övningsvarvet utan att köra av banan minst 200 gånger, då gav jag upp.

Den enda vettiga fysiska ersättning till hojåkning jag funnit är utförsåkning. Det finns fler likheter än vad man tror. Vinddraget, hjälm på huvudet, ryggplatta och handskar på händerna. Dessutom handlar utförsåkning precis som hojåkning om 80% blick och 20% teknik. På moderna skidor styr man med höfterna på nästan på samma sätt som man kör en motorcykel. För egen del är det snart dags för en vecka i dom Svenska Fjällen. Det känns som ett välkommet avbräck i den trista vardagen.

Fram till dess skall jag passa på att gå igenom mina foton från turerna förra sommaren Efter fjällsemestern är det dags att börja planera vårens hojturer. Det finns fortfarande många platser att besöka och det finns vägar jag ännu inte har åkt.

Får jag tid över kanske jag går ut i garaget och bygger mig en skibike liknande den på bilden av något gammalt skräp jag har liggande. Jag är dock tveksam till ifall liftvakterna och skidpatrullen skulle uppskatta bygget lika mycket som jag

Med hopp om en snar vår