Två hjul på nytt sätt

När det gäller att åka på två hjul känner jag mig ganska rutinerad så länge det inte handlar om att likt bröderna Bossle AKA Helldrivers köra  bil på två hjul.

Det känns som om det är långt över min förmåga.. Att köra transportmoped med ena flakhjulet i luften är det närmsta jag kommit.

Idag fick jag en helt ny erfarenhet när det gäller att åka på två hjul. Jag och några kollegor hade förmånen att få testa att köra segway. Jag måste säga att jag hade många förutfattade meningar om detta fordon. I Nyköping där jag tillbringar mina somrar har vi Segwaygubben. En man som far runt i stan på sin segway utrustad med bilhandskar och pepitarutig bilhjälm från 70 talet. Sedan har vi ju Johan Renborgs rollfigur i Solsidan. Helt klart nördstämpel på båda dessa två. Med andra ord jag hade inga större förväntningar utan kände mer som " ja ja man ska ju ha testat".

Vi fick instruktioner och tips av uthyraren. Vi blev också försedda med vars en hjälm. Jag hade en fördel jämfört med flera av mina kollegor. eftersom jag är van att köra hoj visste jag var man skulle fästa blicken. Ändå kändes det osäkert i början innan man lärde sig lita på att den varken föll framåt eller bakåt. Det gick snabbt att lära sig att hantera den. Kör upplevelsen liknade inte att köra motorcykel. Känslan var med likt att åka slalom på carvingskidor. Efter en timma runt längs cykelbanorna i Västra Hamnen i Malmö får jag villigt erkänna att jag måste ändra min inställning till detta fordon. Det var faktiskt kul och jag kan verkligen rekommendera att testa om man får möjligheten. Däremot är det tveksamt ifall jag skulle kunna tänka mig att köpa en. Den kostar trots allt nästa 80 000 kr då hade jag hellre byggt mig en bobber.

Ha en underbar lördag och kör inte fortare än vad din skyddsängel kan flyga.

Kärt barn har många namn.

Ibland när man tittar på V-twin hojbyggen så står det Harley Davidson på tanken trots att  inte en enda del på maskinen kommit från någon av Harleys fabriker. Ändå väljer ägaren att klistra på Harley dekaler på tanken. I och för sig säger nog detta mer om Harley som varumärke än om byggaren.

Exile tillverkar denna Night Train clone
Gillar man stuket så byggs Exile hojar i Sverige
Av Lars Gedda i Hylte

I mitt tycke borde den heta HPD eller Johnny Cash Special. HPD är väl ganska självklart det är förkortning av "hopplockade delar", På andra sidan Atlanten heter en sådan hoj vanligtvis "Johnny Cash Special" Uttrycket har sitt ursprung i en Johnny Cash låt som heter One Piece At The Time. Den handlar om en kille som får jobb på Cadillac fabriken och börjar att sno med sig delar hem i lunchboxen. Detta sker under många år så när han väl har fått ihop delar till en hel Cadillac så består den av delar från många olika årsmodeller.

The Johnny Cash Special

Du kan lyssna på låten och läsa texten på denna youtubelänk

Nu vet du vad en HPD eller en Johnny Cash Special är för något. På nästa youtube länk kan du se ett Svensk bygge med Triumphmotor som är ihopskruvat av garagerester, hittade och fådda delar. Hojen fick namnet Johnny Cash Special och har vunnit flera utmärkelser på utställningar och träffar. Ett i mitt tycke tufft bygge.

Ha en fantastiskt fredag. Skall du ut och köra i helgen så ta det försiktigt och komihåg gummisidan skall vara neråt. Själv ska jag ut och prova att köra Segway, det är ju också en slags tvåhjuling. Skall bli spännande att testa.

Ha De

Att komma onödigt nära naturen

Att uppleva naturen brukar ju vara ett vanligt argument för oss hojåkar. Ibland kan det däremot bli för mycket av det goda. Att krocka med en älg eller ett vildsvin vore inte så kul. Ett rådjur eller en grävling är antagligen tillräckligt stora för att man skall så på öronen vid en kollision. En av mina internetvänner på andra sidan Atlanten har lyckats med konststycket att krocka med rådjur två gånger fast med olika guldvingar. Han klarade sig hyggligt vid båda tillfällena efter smällarna fick hojarna namnen Deer Slayer och Deer Slayer II.

Humor som sagt ett bra skydd mot det vi fasar för. För egen del har jag hittills klarat mig ganska bra. En gång sprang en hare in i mitt bakhjul. Jag märkte det inte själv. Det var min fru som körde bakom som såg det och berättade att den stackars haren flög iväg efter närkontakt med mitt bakhjul.

Brorsan berättade att han kommit åkande på en liten slingrig väg en sommarkväll. Efter en böj fick han se att en Älg stod på vägen. Han fick stopp på hojen ett par meter från Älgen. Älgen stod lugnt kvar. Brosan tutade och viftade med armarna. Älgen brydde sig inte. Tills slut stängde han av motorn och skrek på älgen. Först när motorn var tyst lommade älgen iväg. Ibland har man tur. Jag var på väg hem från sommarstugan i Sörmland. I östra Småland mellan Hallingeberg och Blacksta fick jag se en ormvråk sitta i ett träd och spana efter något att äta. När jag kommer närmre ser jag hur den lyfter, tar sikte på något och sedan fäller vråken ihop vingarna och dyker.

Vet .inte ifall vråken märkt mig eller om den var så korkad att den inte förstod risken med det den faktiskt gjorde. Fågeln dök mellan kroppen och min arm. Jag kände hur fågeln slog till mig i bröstet. I närkontakt är en ormvråk en stor fågel. Adrenalinstinn och med bultande hjärta drog jag in kopplingen, bromsade och rullade in till vägkanten och stannade. Adrenalinruset gjorde mig skakig. Jag vände på huvudet och tittade bakåt. Då såg jag hur Ormvråken satt på vägen och åt på en mus. Antagligen hade vråken varit så fokuserad på musen att den inte tog någon notis om mig. När jag lugnat ner mig kunde jag köra vidare. I huvudet malde det helat tiden. Vilken tur jag hade, vilken tur jag hade. Ibland kommer man som sagt onödigt nära naturen. Ta det försiktigt där ute på småvägarna särskilt i gryning och skymning. Håll lite extra koll i vägkanterna. Gasa lugnt.

Ibland är man mer än lovligt nördig

För ett tag sedan var jag inne på MC-huset i Malmö. Jag skulle titta på en hjälm. När det visat sig att den hjälm jag var intresserad av inte passade mitt huvud, blev det ingen affär den dagen.

Istället tog jag ett varv bland motorcyklarna. Det var inte så att jag var ute efter ny hoj. Jag är nöjd med min Road King och har för avsikt att behålla den ett tag till. Det är ändå alltid kul att se vad som bjuds ut till försäljning. När jag gått halva rundan komm jag på mig själv med att tänka. Avon, Dunlop, Dunlop, Micheline, Metzler, Avon, Bridgestone.

Jag hade utan att fundera på det närmre registrerat vad hojarna hade för framdäck genom att titta på mönstret. Hmmm tänkte jag, det där känns inte helt friskt. Tur att det inte mig veterligen är några tankeläsare som jobbar här.  Jag gick ut på parkeringen. Larmade av Harleyn och tryckte på startknappen så motorn villigt hostade igång.

På med hjälm och handskar sedan i med ettans växel och iväg. På vägen hem till Limhamn funderade jag över mig själv och min egen existens. Kyligt konstaterade jag att man kanske borde skaffa sig ett liv.

Ha en kalasonsdag och kör snyggt

Som fisken i vattnet

Jag är född och uppväxt i Varberg en småstad på västkusten mitt emellan Göteborg och Halmstad. Det har alltid funnits motorcyklar i familjen och det har alltid berättats många historier kring hojar och hojåkare. Jag kom att tänka på en historia farsan berättade. En kompis till honom hade i mitten av 50 talet köpt en Monark Blue Fighter. Göte hette han och bodde i Grimeton. Han var mäkta stolt över sin monarkhoj och på den for han runt till dansrotundorna närheten.

Det var Rolfstorps folketshus, Cortinaparken i Vinberg, Nöjesparken i Varberg och ett antal andra ställen. Göte ville gärna stila lite extra med Monarken för att kunna imponera lite på det motsatta könet. En vacker dag i Juli hände det. Göte hade kört till Nöjesparken i Varberg för att dansa. Där träffade han en ung dam från Trädslövläge. Ett litet fiskeläge beläget en halvmil söder om Varberg. Det klickade till och jag vet inte om det var Blue Fighterns eller Götes förtjänst. I vilket fall som helst så bestämde Göte och Gun att de skulle ses igen En vecka senare träffades de på Fästningsterassen i Varberg. När de skiljdes åt bestämdes det att Göte skulle komma och hälsa på Gun i Träslövläge eller Läjet som det heter på lokalspråk. Man skall veta att på denna tiden var Läjet precis som de flesta andra fiskelägen ett samhälle där invånarna var lite för sig själva och inte så gärna beblandade sig med folk från andra byar. Någon påstod att på den tiden hette alla som bodde på Läjet, Bengtsson i efternamn och var kusiner. Antagligen inte helt sant även om uttalandet kanske inte var helt ogrundat. Gun bodde i närheten av hamnen. Göte parkerade Monarkhojen på trottoaren utanför gathuset knackade på och blev insläppt.

Fram på kvällskvisten när det var dags att köra hem till Grimeton upptäckte Göte att hojen inte stod där han ställt den. Han såg sig om kring och kunde inte se den någon stans. Han gick ner mot hamnen och kunde se något rött och blått skymta i vattnet. Han hittade en båtshake och började att försöka fiska upp monarken. Med båtshaken lyckade han baxa hojen bort till slipen så han kunde rulla upp den på kajen igen.  Samtidigt kom några jämnåriga unga män gående längs kajen. De gjorde inte minsta ansats att försöka hjälpa till, istället skrattade dom rått åt den genomblöte Göte som slet med hojen. När dom kom fram till honom sa dom i kör. Du ska ge fan i våra fruntimmer, dom sätter vi på själva. Göte förstod allvaret i deras uttalade men sa inget utan han rullade gåendes hojen ut ur byn. Det var en lång och dryg promenad hem till Grimeton. Många gånger under denna promenad förbannade han Läjsingarna och deras tilltag.

Hojen gick att torka och smörja upp igen så den blev det fart på, men på Läjet satte Göte aldrig sin fot igen.

En av dom största.

Inom olika sporter brukar man tala om fixstjärnor. Utövare som nästan får ikonstatus. Detta gäller även inom mc-sporten. Jag som gladeligen kastade mig över brorsans MC-nytt under 60 och 70 talet kunde knappast undvika honom I nästan varje nummer kunde man se bilder på honom där han lagerkransförsedd poserade på sin MV-Agusta.

Givet vis talar jag om Giacomo Agostini 60 och 70 talets stora TT ikon. Mellan åren 1965 och 1976 vann han inte mindre än 15 världsmästartitlar 8 i 500cc och 7 i 350cc. Totalt under sin karriär vann han inte mindre än 122 GP segrar. Hans favoritbana verkar ha varit Finlands Grand Prix som han vunnit 15 gånger. TT loppet på Iles of Man har han vunnit 12 gånger.

Det kunde antagligen blivit fler titlar men när hans gode vän och kamrat Gilberto Parlotti omkom på ön 1972 Deklarerade Agostini att han aldrig mer skulle köra på Iles of Man då han ansåg att banan hade allt för många brister för att kunna fungera som VM bana. 1974 överraskade han mc-välden genom att meddela att han avbrutet samarbetet med MV-Agusta och istället skulle gå över till Yamaha.

Samma år vann han det prestigefyllda Daytona 200 i USA och han blev även världsmästare i 350 cc klassen. På grund av skador och tekniska problem missade han 500 titeln detta år. 1975 tog han tillbaka titeln och var då den första som vunnit 500 klassen på en tvåtaktare. Detta var startskottet som fick tvåtaktarna att dominera MotoGP under många år. Efter mc karriären gjorde Agostini flera försök att etablera sig som bilsportstjärna. Han provåkte formula 1 och 1978 tävlade han i den europeiska formula 2 serien. 1982 dök han upp i MotoGP cirkusen igen denna gång som Teamledare för Malboro Yamaha där han lyckades att få fram flera mycket kompetenta förare som till exempel Kenny Roberts och Eddie Lawson.

Vill du veta mer om Giacomo Agostini klicka här

Blankt på gammalt vis

För ett par veckor sedan blev jag uppringd av en man som presenterade sig som Bengt. Han berättade att han läst min blogg och att han förstått att jag gillade gamla saker ( fin omskrivning för retronörd ) Jag tillverkar och säljer en produkt du borde prova sa han. Låter ju spännande sa jag lite avmätt i ett försök att låta världsvan. Det är ett polermedel sa Bengt. Det heter Fulgentin sa han.

Någon stans i mitt bakhuvud pinglade en liten klocka det var ett namn jag hade hört någon gång förr. Bengt berättade att Fulgentin hade funnits sedan mitten av 30 talet och började tillverkas i Trelleborg på Färgfabriken Standard Färg. Från början togs det fram som ett medel för att polera emalj. Kockums som på den tiden var världsledande när det gällde tillverkning av emaljerade kokkärl var storkonsumenter av produkten. Efterhand upptäckte man att det fungerade bra till att polera alla hårda ytor. Möbler renoverare instrumentmakare veteranbilsentusiaster m,fl började använda Fulgentin. När Kockums slutade med kokkärl hade skriv och räknemaskinstillverkarna Addo och Facit fått upp ögonen för produkten. Produkten föll i glömska men har sedan några år tillbaka lanserats igen.

Resultatet av Fulgentinbehandlingen

Bengt kom och lämnade en flaska och jag lovade att testa och komma med ett utlåtande. Det första jag provade att polera var familjens motorcykelhjälmar. Resultatet blev mycket bra hjälmarna såg nästan ut som nya. medlet var lättarbetat och löste fint gamla intorkade insektsrester och annan ingrodd smuts. Igår blev det motorcyklarnas tur. Efter lördagsturen när jag tvättat av hojarna kände jag att du var det dags att testa. Jag lade på putsmedlet med en microfiberduk och sonen efterpolerade med en lika dan. Vi fick både snabbt och lätt upp en fin lyster både på krom och lack. Det fungerade också mycket bra på de svarta motordetaljer som var lackerade med skrynkellack. Det var också mycket lättarbetat man behövde inte stå och gnugga hårt som när man polerar ut ett vax. En anna fördel var att det inte lämnade några polermedlesrester på plast och gummidetaljer som vax och vanligt polish brukar göra. Resultatet blev över förväntan. Både Krom och lack fick en fin och djup lyster. Precis som när jag polerade hjälmarna hjälpte medlet till att lätt lösa insekter och annan gammal ingrodd smuts. So far so good som man brukar säga, Jag återkommer med en rapport om hur bra den nya lystern varar, Blev du nyfiken kan du läsa mer här

En blank hoj hjälper visserligen inte till att ta dig hem men den tar dig hem med stil. Ha en skön söndag.