Att komma onödigt nära naturen

Att uppleva naturen brukar ju vara ett vanligt argument för oss hojåkar. Ibland kan det däremot bli för mycket av det goda. Att krocka med en älg eller ett vildsvin vore inte så kul. Ett rådjur eller en grävling är antagligen tillräckligt stora för att man skall så på öronen vid en kollision. En av mina internetvänner på andra sidan Atlanten har lyckats med konststycket att krocka med rådjur två gånger fast med olika guldvingar. Han klarade sig hyggligt vid båda tillfällena efter smällarna fick hojarna namnen Deer Slayer och Deer Slayer II.

Humor som sagt ett bra skydd mot det vi fasar för. För egen del har jag hittills klarat mig ganska bra. En gång sprang en hare in i mitt bakhjul. Jag märkte det inte själv. Det var min fru som körde bakom som såg det och berättade att den stackars haren flög iväg efter närkontakt med mitt bakhjul.

Brorsan berättade att han kommit åkande på en liten slingrig väg en sommarkväll. Efter en böj fick han se att en Älg stod på vägen. Han fick stopp på hojen ett par meter från Älgen. Älgen stod lugnt kvar. Brosan tutade och viftade med armarna. Älgen brydde sig inte. Tills slut stängde han av motorn och skrek på älgen. Först när motorn var tyst lommade älgen iväg. Ibland har man tur. Jag var på väg hem från sommarstugan i Sörmland. I östra Småland mellan Hallingeberg och Blacksta fick jag se en ormvråk sitta i ett träd och spana efter något att äta. När jag kommer närmre ser jag hur den lyfter, tar sikte på något och sedan fäller vråken ihop vingarna och dyker.

Vet .inte ifall vråken märkt mig eller om den var så korkad att den inte förstod risken med det den faktiskt gjorde. Fågeln dök mellan kroppen och min arm. Jag kände hur fågeln slog till mig i bröstet. I närkontakt är en ormvråk en stor fågel. Adrenalinstinn och med bultande hjärta drog jag in kopplingen, bromsade och rullade in till vägkanten och stannade. Adrenalinruset gjorde mig skakig. Jag vände på huvudet och tittade bakåt. Då såg jag hur Ormvråken satt på vägen och åt på en mus. Antagligen hade vråken varit så fokuserad på musen att den inte tog någon notis om mig. När jag lugnat ner mig kunde jag köra vidare. I huvudet malde det helat tiden. Vilken tur jag hade, vilken tur jag hade. Ibland kommer man som sagt onödigt nära naturen. Ta det försiktigt där ute på småvägarna särskilt i gryning och skymning. Håll lite extra koll i vägkanterna. Gasa lugnt.