lördag 20 april 2013

Hojåkning i praktiken

Det är aldrig för sent att lära sig något nytt och man blir aldrig fullärd. Jag har i tidigare inlägg skrivit att olycksstatistiken förbättrats under senare år jag har också påstått att riskmedvetenheten hos landets hojåkare är bättre än någonsin. Trots dessa goda siffror finns det alltid saker som kan bli bättre. Det finns olika sätt att förkovra sig när det gäller hojåkning. Det mest konkreta sättet är att utbilda sig.

Det kan vara en kurs hos SMC eller hos en motorklubb. Det kan också vara att ta kontakt med en körskola och ta någon eller några lektioner ifall man är osäker eller tycker att det är något man behöver finslipa. Sedan finns ju internet. En näst intill outtömlig källa för information om allt mellan himmel och jord och givet vis då också massor med information om hur man kör motorcykel.

Tittar man på Youtube kan man hitta filmklipp som har med åkteknik att göra. Till exempel delar ur Jerry "motorman" Palladinos filmer Ride like a Pro. På SMC:s sida kan du hitta en avdelning som heter "körtips". Här finns massor med matnyttigt även för den erfarne hojåkaren. Väl värt ett besök. Slutligen kom ihåg att det är aldrig försent att lära sig något nytt.

SMC Körtips

Detta var inlägg nr 100 på min blogg. En stor eloge till er som gillar delar och läser den. Utan besökare/läsare hade intresset antagligen dalat fortare än ett höstlöv.  GIllar du min blogg och vill ha koll på mina uppdateringar så gå in och gilla min facebooksida I Huvudet på Hojåkaren, Gör du det så får du mina uppdateringar direkt i ditt nyhetsflöde på facebook. I Huvudet på Hojåkarens facebooksida

fredag 19 april 2013

Små förändringar kan göra stor skillnad.

Det finns många sätt att göra sin hoj personlig. Antingen kan man hänga på saker eller så kan man plocka bort. Förra året köpte jag en Sportster. Dels för att ha en lite smidig hoj att köra till jobbet på och dels för att min som skulle ha lämplig hoj att övningsköra på. En begagnad Sportster inhandlades på Vincents Bikeshop i Varberg. Icke utan sorg lämnade jag min gamla Yamaha Wildstar i inbyte. Det var ett sorgligt farväl, vi hade ju ändå haft 7000 lyckliga mil tillsammans.

En Sportster kanske var en sanning med modifikation Den var snarare en "Gubbster" utrustad med tvåmanssoffa, sissybar, pakethållare och packväskor. det fanns även en vindruta som vid inköpstillfället inte var monterad. Så som hojen såg ut var kanske inget som appellerar till en 19 årings uppfattning om hur en tuff hoj skall vara. Jag köpte en solosadel av kille på Harleyforum. När sadeln kom demonterade jag packväskorna, sadeln, sissyn och pakethållaren. Jag tillverkade också en ny nummerskylthållare.

Med små enkla medel blev sportstern förvandlad från gubbmoped till bushoj. På sikt kommer den antagligen att stukas till ytterligare. Nytt styre och miniblinkers står överst på listan. Fast vem vet jag hinner kanske ändra mig igen innan jag kommer till skott. En sak är jag dock säker på. Någon gubbster kommer den inte att bli i alla fall så länge jag äger den. Viken av versionerna man tycker bäst om är så klart en smaksak och man kan givet vis ha vilket stuk som helst på sin hoj. Huvudsaken är ju att man gillar det man åker på.

torsdag 18 april 2013

Historiemagneten

Jag har en gammal Husqvarna modell 24 av 1946 års modell. Med sina 118cc och 3,5hp så är det inte något kraftpaket direkt. Hojen är vad man kallar "i patinerat originalskick" den är med andra ord inte renoverad. Motorn har i och för sig varit isär för några år sedan och fått nya lager och nya kolvringar men för övrigt är den orörd. Ibland undrar folk ifall jag inte skall låta blästra av den och lackera om den. Aldrig säger jag, det är patinan som ger mycket av charmen.

Ett par gånger varje säsong brukar jag ta några turer. Sällan några längre rundor jag kör den mest för att motorn skall få gå lite och för att bromsar och koppling inte skall stå och kärva ihop. När man stannar till någon stans, kanske på en mack eller vid en glasskiosk dyker det så gott som alltid upp en gubbe som haft en liknande hoj. Kanske inte så konstigt med tanke på att Husqvarna tillverkade 70 000 röd och svartqvarnor och nästan alla såldes i Sverige. När gubbarna börjar prata får man höra de mest fantastisk historier hur dom åkte från Nybro till Karlskrona i 26 minusgrader eller hur dom åkte på campingsemester till Rättvik med flickvän och packning. När man pratat en stund och är flera MC-skrönor rikare kommer alltid den obligatoriska frågan. Var dom så små? Ja, så små var dom. Oavsett hur det förhåller sig med den saken så svarar jag gärna på den frågan efter att fått höra dessa fantastiska berättelser. När alla dessa lättviktare kom ut på marknaden efter kriget var motorcykeln i första hand ett bruksfordon. Man hade den istället för bil. Man körde till bruket med unika-boxen på pakethållaren och en bag på styret. Hojkläderna var blåställ och var det kallt ute stoppade man tidningspapper innanför kläderna. Mycket har ändrats sedan den tiden.

Min åkhoj är 1328cc större och har minst 75 hästkrafter fler än Husqvarnan. RoadKingen väger dessutom minst 270kg mer.Skillnaden är gasnska påtaglig. När jag och min älskade hustru är ute och kör. är det hennes HD Softtail Springer folk tittar på. Min RoadKing väcker sällan någon uppmärksamhet. Det gör mig inte så mycket jag har ju Husqvarnan.;-)

Idag har jag också glädjen att berätta att jag haft fler än 20 000 besök på bloggen sedan jag startade i Januari. Ett stort tack till er som läser och delar på facebook google+ och twitter mm.

Gillar du min blogg och vill ha tips om uppdateringar direkt i ditt nyhetsflöde på facebook. Gå in på bloggens facebooksida och klicka på gillas knappen. I Huvudet på Hojåkaren på facebook

onsdag 17 april 2013

Ett paradis för retronördar

Jag är sällan den som längtar tillbaka till det som varit och jag säger sällan att det var bättre för. Där emot kan jag inte sticka under stolen med att jag gillar gamla prylar. Det går på något vis hand i hand med mitt historieintresse. Allt behöver dock inte vara 1000 år gamla runstenar eller 500 gamla barockmöbler eller ens en gustaviansk kandelaber från 1700 talet. För egen del kan jag gå igång lika mycket på prylar från 40 och 50 talet. I garaget står min gamla Husqvarna hoj från 46 nästan jämngammal med huset jag bor i. Jag och min fru har ett sommarställe byggt ungefär samtidigt. Min fru åker Softtail Springer som ser ut som en 40-tals HD fast med modern teknik. Min Road King har många likheter med en gammal Hydra eller Duoglide från 50 talet. Jag är med andra ord en sucker för retroprylar.

Jag är ju inte ensam om detta intresse. Det finns dom som drabbats betydligt värre än mig. Jag kommer aldrig att vinna tävlingen "flest prylar när han dör vinner" Det finns däremot många andra maniska samlare som aspirerar på den titeln. Det finns till och med några som gjort museer av sitt idoga samlande av retroprylar. Ett sådant ställe är Nostalgi Caféet The 50;s i Tryde utanför Tomelilla.

Skall du åka i Skåne i sommar får du inte missa detta ställe. Om du precis som jag går igång på gamla vardagsprylar så är detta ställe väl värt ett besök. Här finns förutom 35 bilar och en drös gamla jordbruksredskap affärsinredningar, gamla verkstadsprylar, leksaker, bensinpumpar. radioapparater telefoner. cyklar mopeder och mycket mycket mer. Allt presenterat på det där trevliga och  lätt kaosartade sätt som anstår en privatsamling.

Där finns också fik och nostalgishop där du kan köpa CocaCola skyltar, modellbilar pinup-kortlekar, cd-skivor med 50-tals musik mm. Givet vis serveras här också kaffe och goda mackor det är ju förutom museum också ett Café. Skall du till Skåne i Sommar missa inte Nostalgi Caféet det är väl värt ett besök om man gillar gamla prylar och gärna dricker en kopp Zoegas.

Länk till deras hemsida

tisdag 16 april 2013

Medtrafikanter och mottrafikanter Malmötrafiken i ett nötskal.

Båda sorterna träffar man på ut på vägarna. Idag skall jag passa på att gnälla lite. Jag brukar sällan vara den som är gnällig men idag skall jag göra ett undantag. Det handlar till syvende och sist om situationen och säkerheten för oss i Malmö som tar oss fram på motorcykel.  I mitt hörn av Sverige upplever jag att antalet "mottrafikanter" är som störst. Jag funderar ibland över vad det beror på att trafikmoral och säkerhetstänkande bland Malmös trafikanter är så lågt. Cyklister far fram på trottoarerna kör över på övergångsställen och förväntar sig att bilisterna skall lämna företräde Själv struntar cyklisterna i stopplikt. Fram och bakljus används sällan under den mörka delen av dygnet. Gångtrafikanter som går rakt ut i gatan utan att se sig för, klär sig i svart och promenerar under parollen "våga vägra reflexer". Jag har företräde, verkar dom tänka. Bilarna skall stanna för mig, det är det lag på. Stadsbussar vars chaufförer inte tittar i backspegeln innan dom slänger på blinkers och kör ut från hållplatsen. EU mopeder som kommer farande i 80knyck på cykelbanan trots att dom inte får köra där och absolut inte så fort.

Bilister som inte använder blinkers, struntar i väjningsplikt och högerregeln. Blinkar hur som helst och ligger konsekvent i fel fil när de kör i rondell. Många bilister häver sig på tutan när dom tycker att den som stannat för rött ljus inte kommer iväg fort nog. Rödljuskörningar är vardagsmat. Blixtlåsprincipen är inget som fungerar i Malmö. Här släpper vi inte fram någon i onödan. Jag förstår om ni tycker att detta låter helt vansinnigt men det är till stora delar så trafikmiljön i landets tredje stad ser ut. I detta vansinne skall man då försöka ta sig fram något sånär säkert på motorcykel. Nu är vi åter igen där med Älgarna. Malmös trafikanter är som älgar helt oberäkneliga och inget att lita på. Jag har många gånger funderat över vad det beror på att folk har detta beteende just i Malmö. Trafiken flyter bättre och trafikmoralen verkar vara högre både i Göteborg och Stockholm. Som hojåkare känner jag mig tryggare där än vad jag gör i Malmö. Jag har ännu inte kommit på, eller hört någon förklaring till vad dessa skillnader beror på. Skulle man lösa detta problem skulle man antagligen få Malmö stads stora trafikpris. Något behöver göras men jag vet tyvärr inte vad. Tills dess undviker jag att köra hoj  i stan i alla fall i rusningstrafik.

Ta det försiktigt bilar är hårda och hojåkare mjuka.

måndag 15 april 2013

Att välja MC kläder

Som jag skrev i flera av inläggen förra veckan så är säkerhetsmedvetenheten hög bland landets hojåkare. Vi är duktiga på att använda heltäckande skyddsutrustning, handskar, hjälm och ryggskydd. Vad man använder för mc kläder är så klart en smaksak.
Skinnbyxor

Själv har jag alltid trott att skinnkläder är de bästa även om jag kan tycka att Gortex är bra vid långturer eftersom man inte behöver stanna och ta på sig regnkläder ifall det skulle komma en skur. Kevlarförstärkta MC-jeans har jag varit skeptisk till.
Gortexbyxor

Jag har styvnackat hävdat att skinnkläder är bäst men har efter hand fått medge att så kanske inte är fallet.Filmklippet jag bifogar idag visar en kille som jämför tåligheten hos Gortex, skinn och kevlarjeans. Efter att ha sett filmen måste jag säga att jag blev rent ut sagt förvånad. Innan hade jag nästan vågat huvudet på att ett par skinnbrallor är bättre än både Gortex-byxor och kevlar-jeans.
Kevlarjeans

Av filmen framgår att skinn är ungefär dubbelt så starkt som  bävernylon med Gortex membran kevlarjeansen visar sig vara mångdubbelt starkare. Ta en titt på filmen så kanske du också blir övertygad. Denna säsongen blir det antagligen att investera i ett par kevlar-jeans. De skulle antagligen inte sitta i vägen ifall olyckan var framme. Man vill ju också vara ett gott föredöme.

Länk för dig som tittade in via iphone eller ipad. Test kevlarjeans
Det står dig givet vis fritt att välja vilka kläder du vill, kom ihåg  att vilken typ av MC-kläder som helst är bättre än inga alls.

söndag 14 april 2013

Jag kör hoj alltså är jag

Jag har ibland funderat över vad det är som gör att jag gillar att vara hojåkare. Många beskriver frihetskänslan som en av de viktigaste anledningarna till att man kör hoj. Jag kan hålla med om det till viss del. För egen del så upplever jag motorcykelåkning mer som meditativ. Man kan komma hem en eftermiddag från jobbet, trött och slutkörd. Då tar jag på skinnkläderna och rullar ut hojen ur garaget och kör en Runda. Sedan mår man man bra och känner att batterierna är laddade på nytt.

Att jag upplever hojåkning som meditativ tror jag beror på att man hela tiden måste vara fokuserad på vad man gör. Det är du motorcykeln och vägen, allt annat blir i ögonblicket oväsentligt. Till skillnad från bilåkning kräver motorcykelkörning att du är aktiv på ett helt annat sätt. Det tydliga fokus du måste ha på körningen gör att problem och dåliga tankar förvandlas till vardagliga trivialiteter. Precis som jag skrivit i programförklaringen till denna bloggen. Man tänker så bra när man kör motorcykel. Många gånger har jag kommit på lösningar på problem när jag kört hoj. Fokusen på körningen gör att man tänker klarare. Det är här och nu och inga ytterligare faktorer som stör.

Sedan finns det givetvis tusen andra anledningar att gilla hojåkning. Fartupplevelsen, dofter och synintryck är några. Jag brukar ibland säga att det bästa är att man kommer till platser man annars aldrig hade besökt. Man få se och uppleva saker man annars aldrig hade sett. Man får träffa människor man annars aldrig mött. Kort sagt hojåkning berikar ens liv på många sätt. Sedan är det nog så att upplevelsen av hojåkning är personlig och det är inte alls säkert att du tycker precis som jag. Dessbättre är det så att när det gäller upplevelser så är det ju du och ingen annan som bestämmer hur du känner och tycker. Oavsett så är hojåkning härligt.

Gasa lugnt