Historien bakom "The Guardian Bell"

Även hojåkare har all rätt att vara skrockfulla. Det gäller att skydda sig mot all slags otyg man kan råka ut för längs vägarna. Dessbättre finns det sätt att skydda sig. Bästa skyddet mot det mesta otyget är att ha en Guardian Bell, Riding Bell eller Gremling Bell som den också kallas.

Det hela började i Amerikanska södern på 30 talet. En man kommer åkande längs en oändlig raksträcka i öknen. Upp på han motorcykel hoppar ett antal Road Gremlings eller Vägvättar. 

Vägvättar är fartglada rysliga små figurer som älskar att åka fort och gärna hoppar upp och åker med på din motorcykel. Samtidigt som dom gillar att åka och gillar fart så kan dom inte hålla fingrarna i styr. Vättarna rycker i kablar och slangar. Slänger grus i kedjor och beltremmar kastar spik och glasskärvor framför däcken och kastar pinnar i hjulen. Allt för att du skall köra omkull eller för att hojen går sönder. Går hojen sönder när du är ute och åker så är det nästan alltid vägvätternas förtjänst.

Åter till Amerikanska södern och 30 talet. En man har varit och hälsat på sin bror i Alabama och han är på väg hem till Bronsville i Texas där han äger och arbetar på en fiskebåt. I present av sin bror har mannen fått en graverad skeppsklocka i mässing som han lagt ner i ena packväskan. Under färdens gång hoppar den ena vägvätten efter den andra upp på hans motorcykel. Han känner hur hojen plötsligt känns instabil och börjar vobbla. Han tappar kontrollen och åker om kulle och rör upp ett moln av sand och grus innan han stannar bland kaktusar och tumbleweed. När han omtöcknat vaknar upp känner han att motorcykeln ligger över hans ben och han sitter fastklämd. Mannen känner hur vägvättarna drar och sliter i hans kläder och hur dom river och biter i hans kropp. 

Han tittar sig omkring för att hitta något att försvara sig med. Han kommer inte åt sin pistol som ligger i packväskan mot marken. Det enda han får fram är skeppsklockan i mässing. Han börjar ringa i klockan för att påkalla någons uppmärksamhet. Då märker mannen hur vägvättarna backar undan och håller för öronen. Så fort han slutar kommer vättarna tillbaka. Mannen fortsätter att pingla för att hålla vättarna borta. En annan motorcyklist kommer åkande längs samma väg och plötsligt så hör han en klocka som klämtar. Ljudet blir starkare och så ser han motorcyklisten som ligger fastklämd i diket under sin hoj. Han stannar och hjälper honom loss och skjutsar honom in till närmsta stad där dom kontaktar doktorn och den lokala bärgaren. 

En Gremling Bell skall alltid montera under hojen nära marken så att vägvättarna inte hoppar ombord

I väntrummet berättar mannen för sin räddare om hur vägvättarna fått honom att köra om kull och hur han skrämt iväg dem med sin skeppsklocka. Det var så det började. Både mannen och hans räddare var rörande överens om att en mässingsklocka skulle monteras på hojen så att vägvättarna inte ville åka med. Historien spred sig och idag har många en Riding Bell på sina hojar. Nu är det tyvärr inte så enkelt att det bara är att gå ut och handla sig en klocka och montera den på hojen. Skall den har riktig kraft skall du ha fått den av en vän. Handla ett par klockor och ge bort till de hojåkare du bryr dig lite extra om. Då skall du se att snart blir du också förärad en klocka så att du har ett fullgott skydd slipper de otäcka vägvättarna.

Gasa lugnt och akta dig för vägvättarna.

En galning kommer sällan ensam

En tur till Hölö då några Kamikaze piloter visar sin dödslängtan och jag fick hjärtat i halsgropen

Vid lunchtid gav vi oss iväg för att åka till Hölö för att titta på en soffa. Ett kanske konstigt ändamål för en hojtur, men ibland får man förena nytta med nöje. Från Nyköping körde vi ut på Studsviksvägen eller 219 som den egentligen heter. Vid Sjösa hamnade vi bakom en traktor och en Volvo 745 med en gammal SMV husvagn. Gubben i den stora Fordtraktorn hade stora fina backspeglar som han inte var så intresserad av att titta i. 

Gubben i 745:an hade inga husvagnsspeglar så han hade ingen flukt bakåt alls. Snabbt fylldes det på med bilar bakom oss. I det här läget blir man osäker som hojåkare. Man kan inte riktigt lita vare sig på de som är framför eller bakom. Traktorföraren verkade inte ta någon som helst notis om att kön bakom honom blev längre och längre. Kön sniglade fram i 45 vilket känns lite småtråkigt på en fin hojväg som är 80 skyltad. Efter en och en halv mil strax före Svärdsklova körde h in på en parkeringsficka och släpte förbi kön. Det var en lång fin raka så vi passade på att köra om 745:an med SMV vagnen. Nu kunde vi sträcka ut och åkingen blev behaglig. Vi passerade fler fält med lin som stod i full blom. 

En vacker syn som vore åkrarna förvandlade till kornblå sjöar. 219 är en fin hojväg med varierande åkning Skog och ängar och allt emellanåt kan man skymta saltsjön. Strax efter Trosa svängde vi av på väg 218 mot Södertälje. Strax före Avfarten till Tullgarn Slott såg jag något i backspegeln närma sig i hög fart.

Vägen var 80 skyltad och jag och hustrun höll kanske 85. I en nerförsbacke med heldragen linje och skymd sikt strax före en korsning väljer dessa tre idioter på två streetfighters och en supermotard att köra om. När den första passerat blinkar han höger varvid bilen i korsningen börjar att köra. Fan nu smäller det hann jag tänka. Dessbättre ser bilisten att de två andra idioterna som också kommer farande i 150km/h inte blinkar så han trampar på bromsen och räddar antagligen livet på sig själv och dessa tre Kamikaze piloter. Det var oerhörd tur för dessa tre motorcyklister att bilisten var både uppmärksam och kvicktänkt annars kunde det i värsta fall ha kostat fyra människor livet. Folk som kör motorcykel på det viset är en skam för hojåkarkollektivet. Efter att vi besökt möbelaffären vi skulle titta på körde vi gamla E4:an tillbaka till Nyköping. Med tanke på hur krokig och smal den är är det svårt att förstå att detta en gång i tiden varit en Europaväg. Hemma igen var det dags att stoppa lite mat i magen innan vi åkte på Speedway. Griparna hade hemmamatch mot Örnarna det var hårt och jämnt och slutade till slut med vinst för Örnarna med 1 poäng.

en sekund innan gripförarna kraschar

Griparna borde ha vunnit och hade antagligen gjort det ifall två gripförare undvikit att kollidera med varandra i fjärde heatet med ett brutet nyckelben och urledhoppade fingrar som resultat. Nu fick griparna åka 2 heat med bara en man och det var där de gav bort segern till Örnarna.

Charmen regnade bort

Det finns dagar då man inte vill åka motorcykel. Tyvärr infaller dessa dagar inte alltid med de dagar man inte bör åka motorcykel. I går va det en sådan dag. Jag var tvungen att åka hoj fast jag inte ville.

Utvilad glad och nykter vaknade jag i går morse. Morgonen var gråmulen och det kändes småruggigt att ta promenaden bort till brevlådan för att hämta morgontidningen. Efter frukost fick vi besök av några släktingar som stannade på fika en stund. När de hade åkt var det strax dags för lunch. Jag öppnade kylskåpet och konstaterade att det var tvunget att åka till affären och proviantera. Även hojåkare behöver riktig mat man kan inte leva av bensinmacks korv allenast. Även motorcyklister behöver som sagt god mat så en tur till affären, det var tvunget. Samtidigt skulle jag passa på att åka till varvet och köpa nya tändstift till båtmotorn. 

Jag hann precis ut från båtbutiken och starta hojen så öppnade himmelen sig. Det var bara att bita ihop och åka vidare till affären för att proviantera. När jag handlat var jag skulle och även hunnit med en tur till nöjesapoteket ”Gröna skylten” var det bara att trotsa regnet ännu en gång och kliva ombord på Road kingen och trycka på startknappen. 

Regn och mörkt visir är en ganska kass kombination

Det stod rejält med vatten på vägen så det stänkte fint om alla bilarna. Väl hemma på Enholmen igen var jag blöt ända in i kalsongerna. Det blev en sådan där motorcykeltur som faktiskt helt saknade charm. 

Mamma har den farbrorn kissat på sig? Nej han har nog bara kört motorcykel

Det är inte så ofta jag saknar bilen men idag gjorde jag det. Fast strunt samma idag är skinnkläderna torra och väderleksrapporten ser lovande ut.

Ha en fantastisk torsdag och kör snyggt.

Tisdagstur på Vikbolandet

En tur på Vikbolandet varvid all min forskning visade sig ohållbar. Jag får ta tillbaka det där med Touringåkare och vantar. Mellan Nävekvarn och Kvarsebo mötte vi två killar på Guldvingar med släp. Båda förarna åkte i T-shirts och saknade handskar. Sanningar kan som sagt fort ta slut.

Vid 12 tiden rullade vi iväg från Enholmen genom Nyköping och svängde av mot Oxelösund. Ett par kilometer öster ut svängde vi av från motorvägen och in på vägen mot Nävekvarn. På åkrarna stod rapsen i full blom, här uppe är det nästan en månad senare än i Skåne. 

Efter ett snabbt stopp på hamnplan körde vi vidare mot Kvarsebo. Vägen mellan Nävekvarn och Kvarsebo är en helt fantastisk mc-väg, smal slingrig och kuperad. Det är en sån där väg där fartupplevelsen börjar tidigt. Man känner att oj nu går det fort och så tittar man ner på hastighetsmätaren så visar den 60. 

En vägsträcka som absolut rekommenderas ifall man skall åka hoj i Sörmland. Frame i Kvarsebo tog vi färjan över Bråviken. Här träffade vi på två gubbar som åkte vars en fin långgaffel-chopper Snygga byggen med mycket egentillverkade delar. Kul att se att det finns folk som håller traditionen att bygga ”Swedishstyle choppers” levande. 

Stuket på bägge hojarna var likt men den ena hade en helt modern twin cam motor medan den andra var försedd med en panhead motor. Färden gick vidare längs väg 209 mor Arkösund. Vikbolandet är en udda plats. Här har vi ett slättlandskap som breder ut sig mitt i skärgården och här och var går berget i dagen. 

Väl framme i Arkösund stannade vi till vid badplatsen och åt vår medhavda lunch. Det var skönt att sitta i skuggan en stund innan vi drog på oss skinnkläderna och åter igen rullad ut på väg 209 mot Östra Husby. Färjan tillbaks över Bråviken men sedan vägen mot Jönåker. 

Vid Jönåker visade det sig att gamla E4:an var avstängd så vi fick ta motorvägen tillbaka till Nyköping. Motorcykel och motorväg i rusningstrafik är aldrig någon trevlig upplevelse. Vi tog oss utan incidenter fram till första avfarten till Nyköping och vidare genom stan och ut till Enholmen. Det blev en mycket trevlig tur i vackert sommarväder. Precis som Skåne är Sörmland ett fantastiskt vackert landskap att åka motorcykel i. Naturen är varierande och det finn gott om asfalterade småvägar.

Dumdristigheten avslöjas i en hälsning

I söndags var det många motorcyklar ute på vägarna. Vi mötte många hojar under de 55 mil vi tillbringade i sadeln i söndags. Det var hojar av alla de sorter supersport maskiner, custom, touring mm. Nästan alla förare man mötte lyfte handen och hälsade. Det är en i mitt tycke trevlig gest och jag uppskattar verkligen att mötande motorcyklister uppmärksammar just mig. Det ger en känsla av gemenskap och sammanhållning motorcyklister emellan. För de flesta spelar det ingen roll ifall man möter en mc-polis, en raceputte, en 16 åring på en 125:a eller en hardcore biker. Näven åker upp och man vinkar glatt tillbaka. Under turen till Nyköping tog jag mig friheten att samla lite antagligen helt ovetenskaplig statistik. En akademiker skulle antagligen avfärda det som en subjektiv bedömning. Oavsett vilket har jag tyckt mig märka en trend. 

De motorcyklister jag mötte som körde sporthoj hade handskar det samma gällde de som åkte touringmaskiner. När vi kommer till customcyklar var det säkert en tredjedel av de jag mötte som saknade handskar. De flesta av dessa körde Yamaha Dragstar. Nu är det inte så att jag tror att man kör utan handskar bara för att man åker Dragstar. 1100 staren är Sveriges mest sålda motorcykel och den absolut vanligaste customhojen. Det som är förvånande är varför säkerhetstänket hos de som åker cutomhoj är lägre än hos övriga hojåkare. Kan det vara så att man som customförare tycker att man tar det lugnare och försiktigare än övriga hojåkare och på det viset tror att man löper mindre risk att köra omkull och skada sig. Jag skriver som jag gjort flera gånger tidigare. Behåll handskarna på ifall du inte är beredd att göra köttfärs av händerna. 

Det finns tunna säkra handskar som funkar i sommarvärmen

Även så låga hastigheter som 30 km/h är tillräckligt för att skapa svår läkning och långvarig konvalescens vid en marksyning. Vi vanliga motorcyklister är inte som Valentino Rossi och hans gelikar. Kör vi om kull slappnar vi inte av och rulla runt tills det tar stop. Instinktivt försöker vi ta emot oss och det gör vi i första hand med händerna. Nästa gång du är ute och åker. Visa att du är en hojåkare som kör med insidan. Hälsa med handske på handen.

Semestertur i solskenet

Så va första semesterturen avklarad. Efter långfrukost hos svågern i Degeberga Startade vi upp hojarna och gav oss ut på äventyr. Målet var Nyköping och sommarhuset på Enholmen. 

Jag hade med hjälp av google maps försökt hitta en rutt som vi till stora delar inte åkt innan. Nu hade vi ju annan startpunkt än vad vi brukar ha så nu fanns alla möjligheter. Från Degeberga tog vi oss på småvägar upp till Kristianstad. Sedan fick det bli E22 förbi Sölvesborg och Norjesund. Vid Karlshamn svängde vi av på väg 29 mot Tingsryd. Nu kändes det att man lämnade Blekinge och gav sig in i Småland. Blandskogen stod tät kring de förhållandevis raka vägarna. I Tingsryd gjorde vi förta tankstoppet . Med full tank svängde vi in på väg 120 mot Emmaboda. I Emmaboda stannade vi till vid torget. Vi handlade sallad på Coop den förtärde vi i skuggan på en bänk utanför. Det var en mycket behaglig dag för mc-åkning. Behagligt åkväder har tyvärr en otrevlig bieffekt. Fy sjutton vad varmt det blir när man stannar. Det är synd att klaga. Jag har haft turer till Sommarhuset som företagits i 50 mil ösregn, då är varmt när man stannar att föredra. När vi varit på Emmaboda station och lättat på trycket for vi vidare mot speedwaymetropolen Vetlanda. För att ta oss vidare mor Eksjö fick vi åka genom stan. Det är alltid trevligt att kunna ta sig en extra titt på städer och byar. Vetlanda kändes som en ganska typisk och vanlig småstad. Lite halvdöd såhär på söndags eftermiddagen. I Eksjö stannade vi till och tankade. Vi tog sedan en avstickare in i stan och stannade till på torget utanför Stadshotellet. 

På Lennart konditori handlade vi Kaffe och vars en chokladfylld nötmaräng. Detta avnjöt vi på en bänk på en av gågatorna. Eksjö som kanske mest är känt för sina regemente är en mycket vacker liten trästad med låga tvåplans hus längs slingrande kullerstensgator. 

En vacker liten småstad väl värt ett besök. Vi startade och rullade vidare. Strax norr om Eksjö svängde vi av på väg 134 mot Kisa och Åtvidaberg. Det var då det riktigt roliga började. 134 är en helt ljuvlig mc-väg. Nu blev det kurvigt och kuperat precis sådär lagom att det inbjuder till aktiv körning. Här får man bromsa och växla ner ge gas genom tvära kurvor och jobba med att hitta bra linjer genom böjarna. Sådär som det är när hojåkning är som allra bäst. 

Vi stannade till i Ringarum för tankning och en snabb korv. Nu fick vi åka E22 fram till Söderköping. E22 är ingen rolig mc-väg. Vajerräcken och mycket trafik är inget som vi motorcyklister vurmar över precis. När vi passerat Söderköping svängde vi in på Vikbolandet mot Östra Husby och vidare mot vägvärjan över Bråviken. 

Vägen från Kvarsebo upp mot Jönåker är också bra mc-väg. Smalt kurvigt och backigt. Väl framme i Jönåker visade det sig att gamla E 4 var avstängd så vi fick ta skeden i vacker hand och åka motorväg sista två milen till Nyköping. Jag tycker inte om att åka motorväg när jag kör mc, upplevelsen är lika stor som att åka buss. Mc-åkningen blir förvandlad till transport. Väl framme på Enholmen hade dottern som redan var där dukat fram räkor och vin med bubbel. Både räkorna och vinet smakade fantastiskt efter 52 mil i sadeln. Idag blir det nya turer och nya äventyr

Ha världens bästa måndag och komihåg vad mina Amerikanska hojvänner brukar säga ” Keep the rubber side down”

Äntligen semester

Redan i går eftermiddag var man packad. Inte jag och inte av alkohol utan hojarna var klara för avfärd. Det är alltid en speciell känsla när det är dags för semesterturen. Upplevelsen är en helt annan än när man kör en tur en vanlig kväll eller helg.

Det är som om man ser vägar och omgivningar med andra ögon när man semesteråker. Kanske är det så att just ledigheten och avsaknanden av måsten gör att man tar det lugnare och faktiskt tar sig tid att titta hur det ser ut runt omkring vägarna man åker på. Årets semestertur fick en bra start första etappen blev tvärs över skåne. Strax utanför Vallarum sammanstrålade vi med min svåger som tog med oss på en runda i nordöstra skåne.

Kurviga småvägar i kuperad terräng. Som vanligt blir man lika förvånad över att det finns folk som påstår att Skåne är platt som en pannkaka. För oss som åker hoj är Skåne ett fantastiskt landskap massor med småväg och det är asfalt nästan över allt.

Har du aldrig åkt hoj i skåne rekommenderar jag ett besök. Trots Skånes fantastiska hojvägar kommer vår semestertur att fortsätta upp på småvägar genom Småland, Östergötland och Södermanland för att slutligen landa i Nyköping. Det finns fortfarande många platser att besöka och det finns ännu många vägar att åka. Några av dem skall jag köra idag.

Ha en skön söndag och ta en tur i det vackra söndagsvädret.