Hallå hur gick det hos bilprovningen?

Här om dagen skulle jag besiktiga skrev jag i ett tidigare blogginlägg. Hur gick det kanske någon undrar? Bra kan jag meddela. Road Kingen gick igenom med blankt papper.

Jag hade förvisso inte väntat mig något annat. Jag tycker mig ha ganska bra koll på min hoj. Dagen till ära hade den också blivit försedd med Harley Davidson orginalpipor. Vackert förkromade men någon skönsång kommer det inte ur dem. I vanliga fall går hojen med ett par Screaming Eagle ljuddämpare och dessa har fungerat bra att besiktiga med tidigare. 10 000 mil har dock satt sina spår så det är antagligen inte så mycket dämparull kvar i dessa. Jag har flera gånger funderat på att packa om dom men inte kommit till skott. Det kanske kan bli ett pyssel en kommande vinterkväll. Jag tog det säkra för det osäkra och skruvade på orginalrören.

Jag åkte som vanligt till Bilprovningen i Fosie som är ett industriområde i närheten av Travbanan Jägersro. Jag är glad över att denna station förblivit i bilprovningens regi och inte blivit såld eller tvångsavknoppad till någon privat entreprenör. Flera hojpolare har sagt till mig att man skall åka till Carspect istället. Där är det mycket lättare att få igenom hojen. Stämmer det så gör dom ju inte sitt jobb och i så fall lär de inte bli långlivade. Jag har över huvud taget lite svårt att förstå tanken med privat bilprovning. Om vi nu har ett statligt regelverk som styr vilka krav en MC eller bil skall uppfylla så är det väl lika bra att staten också sköter om kontrollen. Att lägga ut statliga åtagande på entreprenad verkar inte fungera speciellt bra det såg man ju tydligt i senaste avsnittet av Uppdrag granskning där NCC skötte vägunderhåll istället för det forna icke längre existerande Vägverket.

Jag håller mig till Fosie och Bilprovningen både när det gäller att besiktiga bilar och motorcyklar. Killarna som besiktigar hojar i Fosie är själva hojåkare och trevliga att ha att göra med. Det blir alltid lite trevligt hojsnack när man kommer dit. Det känns alltid lika bra att åka där ifrån. Man har fått en "second opinion" på att hojen är i bra och trafiksäkert skick. Även om man tyckte sig veta detta redan innan så kan det ju faktiskt vara så att man missat något. Det är alltid lätt att bli hemmablind och då är det bra ifall någon annan tar en titt. Jag upptäckte till min förtjusning att jag antagligen gått ner i vikt eftersom halvljuset var för lågt. Det blev uppskruvat och justerat. Vad tyst den går fick jag höra när jag körde in på lyften. Ja den brukar göra det när jag åker hit sa jag och fick ett leende till svar. Kontrollpunkterna gicks igenom och vi kom att diskutera larm. Rakt utanför garage dörren en halv kilometer bort fins Sveriges Radios radiomast. Det är världens bästa störsändare för Harley Davidson larm. Inspektören berättade att det flera gånger hade hänt att Harleyhojar inte gått att larma av på grund av radiomasten. Det är tur att det går att slå av manuellt med blinkersknapparna om man nu har programmerat in denna möjlighet. Han berättade också att de Harleyhojar som har insprutning och har blivit ommappade för öppnare luft och buller blir ännu känsligare för radiomasten. Han gav sig sedan ut på en tur för att kolla bromsar och eventuellt glapp i styrlager. Han kom tillbaka och jag fick papper på att hojen var godkänd utan anmärkning. Skam hade det väl varit annars ;-)

Idag kan jag passa på att fira lite också. Jag har nu passerat 50 000 besök på denna blogg sedan starten i Januari. Det blir ca 6500 besök i månaden eller strax över 200 besök per dag. Nu är ju kanske inte besöksströmen så jämn. Vissa inlägg har många besökare och andra lite färre. Jag är ändå lite förvånad över att det är så många som är intresserade av att läsa vad jag skriver. När jag startade i Januari trodde jag att kanske de "närmast sörjade" skulle gå in och läsa någon gång resultatet har med andra ord blivit långt över förväntan. Ett stort tack till er som läser och delar bloggen.

Gillar du det jag skriver och vill ha dina uppdateringar direkt i Facebook. Gå in på min Facebooksida "I Huvudet På Hojåkaren" och klicka på gillar knappen så får du mina uppdateringar direkt i ditt nyhetsflöde.
Njut av helgen det tänker jag göra fast först skall jag ut i garaget och skruva på SE-piporna på Road Kingen igen. Ha De!

Uppdrag granskning

I onsdags var det säsongsstart för uppdrag granskning. Programmet handlade om den så kallade "Dödens Väg" En bit av E4 mellan Södertälje och Sillekrog strax norr om Nyköping.

Undermålig vägbeläggning blev orsaken till flera allvarliga olyckor och en motorcyklists död. Det skulle behövas en dödsolycka innan Trafikverket och deras entreprenör NCC gjorde något åt saken. Den nya asfalt som man lagt på den aktuella vägen "blödde" som man brukar säga på fackspråk. Det innebär att blandningen inte riktigt stelnar så gruset i blandningen sjunker ner och tjäran flyter upp. När det regnar på denna yta blir det halt som på en halkbana. Vid friktionsmätningar som gjordes på vägen visade det sig att asfalten var lika glatt som blankis.
SMC stämde trafikverket för vållande till annans död men åklagaren i Nyköping valde att lägga ner fallet. Ett i mitt tycke fegt tilltag.

Det är inte så att jag vill sätta dit någon eller att någon enskild person skall bära hundhuvudet för det inträffade. Hade det blivit en prejudicerande dom skulle det på sikt bidra till att öka trafiksäkerheten och ta oss något steg närmre Trafikverkets nollvision. Man är snabb till att slå på stora trumman när det gäller vad trafikverket uppfattar som motorcyklisternas dåliga beteende. Man höjer körkortskraven, det föreslås nummerskylt fram för att vi skall kunna fångas av hastighetskameror mm. Däremot verkar man ha svårt att sopa rent framför egen dörr. Claes Tingvall Trafikverkets säkerhetsdirektör och store nollvisionär som arbetat med trafiksäkerhet på Folksam och forskat kring trafik och trafikskador på Karolinska institutet verkade förvånansvärt oberörd av att en motorcyklist fått sätta livet till på grund av Trafikverkets och NCC:s bristande kontroll av det utförda arbetet. NCC: pressansvarige gav inte heller något sken av att verka förstå vidden av det inträffade. Att någon skall behöva dö för att varningsklockan skall börja ringa hos NCC och Trafikverket gör mig så ledsen. Nu kan man kanske tro att hojåkaren var en vettvilling utan körkort på en sportmaskin som kommit farande i 200 knutar och sedan tappat kontrollen på maskinen. Så var inte fallet, här rörde det sig om en rutinerad hojåkare tillika trafiklärare som dessutom hade rykte om sig att vara noggrann med att köra på samma sätt som han lärde ut. En dåligt utförd asfaltering och vägräcken utan underglidningsskydd blev orsaken till hans död. Ett i mina ögon onödigt offer och när det gäller hur detta ärende hanterats av Trafikverket. NCC och Åklagarmyndigheten i Nyköping har jag bara två ord att säga. Fy skäms!

Länk till Uppdrag granskning på SVT

Länk till SMC sidor om ärendet

Det bara händer!

Jag har skrivit om det tidigare men idag fick jag anledning att skriva om det igen. Var rädd om dina händer och tänk efter före.

Idag berättade en kollega att han i början av sommaren hade gått omkull med en EU moped. Förutom hjälmen hade han ingen skyddsutrustning utan bara vanliga kläder. En rejäl grop i vägbanan hade fått det lilla scooterhjulet att ta tvärstopp och han blev avkastad av mopeden. När det blir tvärstop i 50 knyck flyger man en rejäl bit. Min kollega hade tydligen gjort en volt i luften och landade på fötterna. Han fick inte stopp där utan fortsatte framåt där han landade på händerna och underarmarna innan han kanade en rejäl bit på asfalten.

Det blev ambulanstransport till akuten. Väl inne på sjukhuset började rengöringen av skrubbsåren. På benen räckte det att skura rent såren. På händer och underarmar var det betydligt värre. Du kan skrika och säga vad du vill för nu kommer det att göra ont sa doktorn.

Handflatorna var rejält söndertrasade och såren var fulla med grus och asfalt. De som inte gick att skölja bort fick plockas med pincett och där inte pincetten fungerade där fick man skära loss gruset och asfalten med skalpell. Resten av sommaren fick han tillbringar med bandage på händerna. Han kunde inte vistas i solen då huden på de andra skrubbsåren var både tunn och känslig

Det är inte så att jag på något vis vill skrämma dig från att köra mc eller moped. Det jag däremot vill att du skall fundera över är om detta pris är värt att betala för att slippa att bli lite varm och svettig? Njut av hojåkning, fartvind och vägen men tumma inte på säkerheten. Du gör givetvis ditt eget val men hojåkningen blir inte bättre bara för att man tar onödiga risker.

Ha en bra torsdag och glöm inte handskarna om du skall ta dig en tur.

Varför är HD så märkvärdigt då?

Vad är det som gör att Harley Davidson har fått de man kallar kultstatus? Inget annat mc-märke har lyckats bygga ett lika starkt varumärke. Detta trots att varken design eller kvalité är bättre än vad någon annan tillverkare lyckas att åstadkomma.

Igår på Facebook kunde jag läsa i nyhetsflödet att min gode vän och mekaniska guru Micke var på väg till Milwaukee för att vara med på Harley Davidson 110års jubileum. Micke lär ju inte vara den enda som åker dit. Det kommer antagligen att vara en hel del Svenskar där, även om de inte så som honom fått en personlig inbjudan av Jane Davidson. Vad är det då som gör att folk vill lägga ut buntar av tusenlappar för att resa långt och delta i ett sådant här spektakel.

Hittade en bok i bokhyllan som försöker förklara fenomenet

Om två år när Yamaha Motor Company skall fira 60års jubileum lär detta event förmodligen gå de flesta förbi. Jag har kört många mil på Yamaha motorcyklar och gillat de milen lika mycket som de mil jag rullat på min Harley. Upplevelsen är egentligen ganska subjektiv. Det handlar någon stans om mig själv. Hur jag upplever hojen jag sitter på, vad jag förväntar mig och hur jag tror att omgivningen uppfattar mig. Jag tror att vi som åker Harley har en övertro på omgivningens uppfattning. Jag misstänker att en vanlig Svensson har svårt att se någon större skillnad på en HD Heritages Softail och en Yamaha Wildstar.

Tradition kan kanske vara en anledning en gammal panhead har många likheter med en modern HD

Ändå ger många av oss Harleyn högre coolhetsfaktor än Yamahan. När jag åkte Wildstar fick jag ofta höra av andra framför allt från hojåkare att: Skulle du inte vilja ha en Harley Davidson istället? Som alltid när jag blir utsatt för något sådant påstående blir jag obstinat, så jag svarade. "Nej jag vill inte ha nån jävla HD" Yamaha är en bra motorcykel. Ändå står jag här idag med 3 HD i garaget varav två stycken är mina och den andra tillhör min fru. Tur att man inte är sämre än att man kan ändra sig. En sak är dock säkert. Jag kommer aldrig att tatuera en HD logga och det är inte alls säkert att det blir en HD nästa gång det blir dags att byta hoj. När jag igår gick förbi ena bokhyllan hemma  hittade jag en bok som heter "Cult of the Harley Davidson" och tänkte att där finns kanske svaret.

I bokens inledande kapitel gör man ett försök att förklara. En mekaniker påstår. " En harleymotor kan alltid renoveras en gång till " En som handlar med begagnade mc-delar säger: "Harleydelarna kommer sist in och först ut medan japsdelarna kommer först in och sist ut" En tredje påstår att han aldrig sett några fula brudar åka bak  på på en HD. så fortsätter det utan att ge någon egentlig förklaring till HD:s kultstatus. Personligen tror jag att filmen Easy Rider med Peter Fonda och Dennis Hopper är den film som har haft störst påverkan när det gäller Harleys kultstatus. Det kanske bara är att gratulera till en lyckad marknadsföring och detta trots att kvalitén under AMF tiden på 70-talet var medioker. Då sa man skall du åka HD så köp två. Idag är däremot både finish och kvalitet i samma klass som hos de flesta andra tillverkare. Vad som gör HD så speciellt ligger mångt och mycket i hojägarnas egna värderingar som i sin tur är en produkt av ett framgångsrikt varumärke. När folk tatuerar HD loggor eller deviser typ "Born to ride Harley Davidson" så har man lyckats väl. Det är bara att gratulera både till marknadsföringen och på 110års dagen.

Hade jag inte behövt arbeta hade jag kört hoj, det är fint åkväder idag.

I klorna på marknadskrafterna.

Här om dagen skrev jag om att flera mc-handlare och tillbehörsfimor fått kasta in handduken  Jag har fått en hel del mail och kommentarer om detta fenomen.

Jag är ju inte bara hojåkare jag är musiker också. Jag tror att det på många plan går att jämföra mc-butikerna med musikaffärerna. För några år sedan konkurrensutsattes musikaffärerna på ett helt nytt sätt. I och med EU och det fria flödet av varor och tjänster började några Tyska internetvaruhus i musikbranschen med Thomann i spetsen marknadsföra sig i Sverige.

Nu kunde du köpa musikinstrument som prismässigt låg 25% under vad man fick betala hos en musikaffär i Sverige. Frakten var också billig det kostade 150kr oavsett vad du beställde. Idag har generalagenter och handlare anpassat sig till den europeiska prisnivån och du kan handla instrument i svenska musikaffärer till samma pris som från internetvaruhusen. Detta har fått kunderna att hitta tillbaka till musikaffärerna.

Jag tror att mc-handeln behöver göra ungefär samma sak för att kunderna skall hitta tillbaka. Det går inte att ta 5000kr för en hjälm som du kan köpa för 4000kr på nätet det finns inget kundfokus eller säljtrick som gör att Svensson gladeligen kastar upp en tusenlapp till för att gynna sin lokala mc-handlare. Tyvärr tror jag inte att det längre går att bygga verksamheten på kundernas lojalitet eller utifrån närhetsprincipen. V går inte längre till den butik som är närmst ifall de inte har den prisnivå och service vi förväntar oss I mångt och mycket tror jag att det handlar om anpassning till den rådande verkligheten om butikerna vill behålla sina kunder. Att skapa den verksamhet och den butik som kunderna vill ha är en förutsättning för att kunna överleva.

Jag är övertygad om att det går att sänka prisnivån först och främst på argentursidan men även i butikerna. Jag förstår att konkurrensen är hård och att det kostar att ha personal anställd. Jag tror ändå att vi kommer att få se en hel del mc-butiker klara sig och jag tror även att vi kommer att få se några gamla likt fågel Fenix resa sig ur askan.

För visst är det så, att det som konsument är betydligt trevligare att kunna gå in i en affär för att få känna och klämma på prylarna än att enbart titta på foton på nätet. Lägre priser och ökat fokus på kunden tror jag är den väg man måste gå för att ta sig hel ur det här.

Idag när vi dessutom har fler registrerade motorcyklar än vad vi har motorcyklister tror jag att handlarna måste satsa på mc-förmedling. Här måste det finnas möjlighet att ta marknadsandelar från blocket. Hos förmedlaren finns ju alla möjligheter till garantier, avbetalningsköp inbyten mm.

Vincent Bikeshop i Varberg har fattat att detta är ett sätt som fungerar. På ett par år har man blivit marknadsledande på mc-förmedling och har med hjälp av marknad skaffat sig en nöjd kundkrets över nästan hela Syd och Mellansverige.

Slutligen vill jag bara meddela att jag inte är sponsrad på något vis av ovan nämnda firmor. Min önskan är att vi skall ha gott om mc-firmor i landet. Firmor som kan överleva och utvecklas. Det gynnar oss som konsumenter.

Ha en underbar tisdag. Själv skall jag besiktiga min Road King. igår fick den nya fina ljuddämpare som nästan inte hörs alls. Det tydligaste ljudet är nu brölet från insuget. inte vackert men fullt lagligt.

Så blev det åka av igår också

I lördagskväll när jag satt hemma hos en kompis och försökte att lösa världsproblemen och förstå meningen med livet plingade det till i ajfånen. Det var kamrat Olsson som efterlyste åksällskap till en söndagstur.

En sådan inbjudan vill man ju inte missa särskilt med tanke på att både SMHI och DMI ( Danmarks Metrologiske Institut ) Lovat fint åkväder. Vid 10-snåret träffades vi på macken. När jag skulle tanka visade det sig att betalstationen inte ville läsa några kort så det blev till att be en liten bön att bensinen skulle räcka till nästa mack vilket den gjorde. Efter att vi fyllt bensin i tankarna Styrde vi norrut. Vi åkte längs kusten ut mot Barsebäck och fortsatte sedan till Landskrona vidare ut mot Glumslövs backar. Där svängde vi av ner mot Örenäs Slott och Ålabodarna. Där stannade vi till hos Olssons kamrat Jörgen som bjöd på kaffe och en vidunderlig utsikt över Öresund och Ven.

Efter fika rullade Jörgen ut sin hoj ur garaget och vi gav oss iväg upp för backen upp mot Glumslöv igen.

Vi svängde av mot Vallåkra och vi tog oss på småvägar bort till Tågarp där vi svängde av mot Sireköpinge och Svalöv.

I Torrlösa stannade vi till på Bikers Stop eller Hanksville Farm om man så vill.

Där blev det kaffe och mackor och trevliga samtal i solen. Oavsett ifall man bor i Skåne eller ifall man är i Skåne på besök på hoj eller på annat fordon så tycker jag absolut att Hanksville är värt minst ett besök.

Namnet Hanksville Farm fick stället på den tiden det inhyste en Countryradiostation, När stället sedan bytte ägare valde man att behålla namnet. Här kan man förutom att fika även bo över på deras B&B campa eller hyra en samlingslokal. Möjligheterna är många och det mesta går att lösa. Vill du veta mer så titta in på deras hemsida som du finner på länken nedan.
Bikers Place Hanksville Farm 
När vi suttit där i solen och nästan kommit fram till vad som är meningen med livet kom Olsson på att han var försenad. Jörgen åkte mot Ålabodarna igen medan jag lotsade Olsson snabbaste vägen till Malmö. Det fick bli söder ut ner till väg 108 genom Norrvidinge och Kävlinge förbi Lund och så på E6 och motorvägen vid Lomma.

Sedan vek vi av på Västkustvägen vid Arlöv vidare in till Malmö. Trots det abrupta slutet blev det en bra och trevlig tur med gott sällskap.

Bilderna tog Olsson med sin GoPro kamera som satt på ett stativ vi monterat med buntband på hans sissybar. Jag tror han fick lite blodad tand så nu blir det nog att tillverka ett bättre och enklare fäste för stativet.  Tack för bilderna Olsson!

Ha en underbar måndag, jag hoppas att det blir starten på något helt fantastiskt. Om inte annat så är det snart helg igen så att man kan komma ut och köra hoj i alla fall om vädret tillåter.

Igår fick man äntligen en rejäl omgång

Igår ägnades större delen av dagen åt motorcyklar och hojåkning. Vädret var fint och Skåne visade sig från sin bästa sida.

Jag har tur som bor i denna delen av landet. Inte bara på grund av att säsongen är lång utan vi har fantastiska mc vägar. I förrgår kväll innan jag gick till sängs hade jag bestämt att jag skulle köra ner till Österlen i Skånes sydvästra hörn. När jag loggade in på facebook på morgonen såg jag att en god vän och gammal åkkamrat skrivit att han skulle till Smygehuk och titta på veteranhojar. Motorhistoriska sällskapet hade sitt årliga rally Skåne runt för maskiner av 1945 års modell eller tidigare. I Smygehuk skulle de ha ett stopp. Dit åker jag också tänkte jag när jag tryckte på startknappen och rullade upp ur garaget. Väl framme i Smygehuk stod Lasse och hand fru Irene där. Det var trevligt att träffa dem, det var allt för länge sedan sist.

Vi pratade och ditt och datt och beundrade de gamla ekipagen som körde in och parkerade nere på gräsplanen. Det var massor med spännande maskiner. Harley, Indian, Henderson, Super X, Rex, Husqvarna, Nimbus, AJS. Ariel och många fler. Jag har ingen exakt siffra men det var mer än 100 hojar som deltog i rallyt. Många av hojåkarna var dessutom tidsenligt klädda vilket bidrar till trevlig stämning. När jag tröttnat på Veteranmaskinerna körde jag vidare till Kåseberga.

Jag lunchade på Ahls rökeri. det blev laxbiffar med potatissallad. När jag ätit klart körde jag vidare  förbi Dag Hammarskölds Backåkra. Jag fortsatte genom Brantevik och Skillinge innan jag så småningom kom till Simrishamn. Här var det som vanligt många hojar på hamnplan. En bit längre bort hade veteranhojarna nästa stopp. Nu brydde jag mig inte om att stanna utan tuffade vidare. Strax efter lilla Vik svängde jag av mot Svinaberga och fortsatte den lilla vägen ner mot Kivik. Nu körde jag längs kusten och fortsatte genom Vitemölle som är en klassisk badort på Skånska östkusten. Vid Ravlunda körde jag upp till Kyrkan och parkerade hojen. Kyrkan ligger på en kulle med fantastisk utsikt över havet. På kyrkogården ligger författaren Fritof Nilson "Piraten" begravd. Det var hans lite udda gravsten som var målet.

Det finns inget namn på gravstenen utan följande text. "Här under vilar askan av en man som hade vanan att skjuta allt till morgondagen. Dock bättrade han sig på sitt yttersta och dog verkligen den 31 Jan. 1972". Innan jag lämnade kyrkogården lade jag en guldtia på kanten av stenen. Det är så att varken familj eller Piratensällskapet betalar för gravplatsens skötsel. För pengarna som läggs på stenen köper kyrkogårdsförvaltningen blommor till graven. På med hjälmen och ut på vägarna igen. Vid Vitaby blev jag invinkad av två Harleyåkare som undrade hur man skulle ta sig till Hörby. Häng på mig så skall jag ta er ut till väg 13 sa jag. Vi körde förbi Christinehof slott vidare genom Vallarum och Vollsjö som för övrigt är "Piratens" födelseort, sedan vidare ut på väg 13 där jag skickade iväg mina nyfunna Harleykamrater mot Hörby. Ner mot Sjöbo och sedan fick det bli småvägar hem över Sövde och Blentarp. När jag så småningom rullade in i Limhamn stannade trippmätaren på 28 mil. Det var en bra och lyckad tur och ett trevligt sätt att göra slut på en tank bensin.

Ha en bra Söndag idag skall jag ut och åka i det fina vädret. Ta en tur du också!