Vart tog alla 400 kubikare vägen?

På 80 talet exploderade marknaden för 400cc hojar. Försäkringsreglerna ändrades och plötsligt blev 400cc hojar det mest ekonomiska alternativet.

På 80 talet var det många med mc-intresse som skaffade sig en 400cc hoj. Försäkringspremierna för större hojar chockhöjdes och 400 maskinerna framstod som det enda vettiga alternativet. Marknaden för både sportmaskiner och stora touringhojar störtdök. I stället gjorde de små smidiga 400 maskinerna sitt intåg på marknaden. Alla hojåkare gammal som ung satsade på en 400 kubikare.

Kawasaki Z400 Ltd ett första försök att slå sig in på custom-marknaden

Den fick bli trafiksäkerhetsverkets definition av lagomhoj. De flesta 400 hojar hade hyggliga chassin och var i de flesta fall goda för 140km/h i alla fall med lite medvid och nerförsbacke. Effektuttaget var väl ganska likt de man plockat ut ur en Triumph eller BSA på 60 talet så de flesta återfallsknuttar kände sig nog ganska hemma.

Suzuki satsade på mer traditionell landsvägshoj

Det jag funderar över idag är vart alla dessa 400 maskiner tog vägen. Begagnatmarknaden är antagligen stendöd. Tittar man på blocket så håller de få som är till salu ett oförskämt lågt pris. Utbudet är inte heller särskilt stort. Antagligen finns det en massa gamla 400 hojar som står och samlar damm och tar plats i garage, logar och källare.

Honda satsade på sport looken med sin CB 400 

Med den nya körkortsreglerna borde de gamla fyrahundrorna funka bra som instegshoj för de som skall at A2 kort så vem vet kanske kommer dessa gamla bortglömda maskiner att gå en ny vår till mötes.

Även Yamaha satsade på customstuket även om SR 400 blev deras storsäljare

Ha en fantastisk lördag och tänk på att i alla lägen gäller inte den gamla tesen att "Cubic Is King"

En milstolpe i mc historien

Ibland har jag funderat över vilken standardmotorcykel som har haft störst betydelse eller varit mest omvälvande för utvecklingen. Jag kommer alltid fram till samma resultat.

Under 60 talet var de engelska hojarna helt dominerande på mc-marknaden. Skulle man vara tuff var det en BSA, Norton eller en Triumph man skulle ha. Kvalitetsmässigt var antagligen BMW nummer ett men deras maskiner upplevdes sällan som vare sig sportiga eller ungdomliga. Med sina triangelformade bottenlänksgafflar och sin boxermotor var det kanskeingen bushoj direkt. Engelskt skulle det vara och visst klingar Triumph Bonneville och Norton Comander lite extra trevligt i örat.

Triumph Bonneville kungen av 60tals hojar

Popularitet är kanske inte alltid så bra i alla fall inte om man släpper på kvalitetskontrollen till förmån för ett högt produktionstal. Det var precis vad som hände  i Englands mc-fabriker i slutet av 60 talet. Man brottades med stora kvalitetsproblem. Vem har inte hört talas om Lucas elsystem ( manen som uppfan det totala mörkret ). Eller har man en traja är det bra att ställa en långpana under den när man parkerar så kan man hälla tillbaka oljan i motorn på morgonen innan man kör. Dessa påståenden är säkert en överdrift men helt ogrundade är de inte. BSA och Triumph försökte utveckla sina maskiner för att kunna behålla sin popularitet och 1968 introducerades Triumph Trident och BSA Rocket. Trecylindriga maskiner på 58hk som var avsedda att dominera mc-världen.

BSA Rocket. Notera växelspaken på höger sida. Omodernt redan när den kom 1968

Året efter hände det som blev början på slutet för den Engelska mc-industrin. Honda lanserar CB 750 four. En fyrcylindrig radmotor med överliggande kamaxel som gav 68hk. Effekten kan verka blygsam med dagens mått men då var det revolutionerande. En Bonneville från samma tid hade minst 20 hästar färre än Hondan. Visst fanns det dom som kritiserade Hondan också. En del ansåg att motorn var för stor och klumpig och att fryra cylindrar och fyra förgasare var dömt att misslyckas. Hondan var även utrustad med skivbroms fram vilket även den mottogs skeptiskt i vissa kretsar. Tänk så fel dom hade.

Med dagens ögon ser den kanske omoderna ut men 1969 var det annat ljud i skällan

Det visade sig att Hondan hade ett betydligt bättre chassi än vad både Triumph Trident och BSA Rocket hade. Kvalitet och finish var också betydligt bättre hos Honda. Nu var det inte längre någon som skrattade åt Japanska motorcyklar. Honda hade visat var skåpet skulle stå. Med god väghållning och en kraftfull motor var Honda CB 750 four den första standradhojen som var god för 200km/h. 120 miles sa man från fabriken vilket motsvarar ca 190 men den siffran var tagen lite i underkant. Hondas radfyra har blivit grunden till deras utveckling av sportmaskiner och konceptet har kopierats av Suzuki och Kawasaki också. När man tittar tillbaka så har Honda CB 750 blivit något av motorcyklarnas Volvo 240. Ett näst intill outslitligt bruksfordon. Tank bara så många trafikskolor som haft Honda 750 som övningsfordon.

Sista CB750 modellen som tillverkade fick namnet Night Hawk och tillverkades fram till 2003

Hondan banade vägen för det Japanska mc-undret samtidigt som den hjälpte till att börja spika igen kistan för den Engelska. Honda CB 750 fortsattes att tillverkas fram till 2003 visserligen med en hel del förändringar och uppgraderingar men att den hängde med i 44år visar att Japanerna inte hade fel. 2007 tog man upp tillverkningen igen men den modellen såldes bara i Japan.

Ha en fantastisk fredag och kör med insidan

En katt bland hermelinerna

Ibland kan man man springa på riktigt udda fordon. Tekniska skapelser som kan vara svåra att placera in i ett fack.

Idag när jag var på väg till den "obligatoriska" onsdagsträffen på hamnplan i Nyköping stod den där. Den var näst intill omöjlig att undvika då den var iögonfallande på många vis. Ett papegojgrönt motivlackat trehjuligt monster. Drivkällan var en cheva 350 V8 med Edelbrock toppar. En monstermotor som lätt hade platsat i en vässad Corvette eller en gatracetrimmad Chevy Nova.

Där stod den ilsket grön och blängde på mig. I mitt tycke var det inget vackert fordon och motiven i gråskala som var lackade på bakskärmarna var inget jag hade valt. Ändå kunde jag inte låta bli att fasineras av bygget. En maskin som måste varit sprungen ur tanken "nu ska jag fan i mig bygga det värsta som byggts" Till stora delar hade den likheter med BossHoss V8 mc men här hade man inte nöjt sig med en vanlig cheva motor. Här var det en racemotor de flesta streetrace nördarna hade blivit avundsjuka på.

Kanske var det så att det var tur att den hade försetts med tre hjul och automatlåda annars vet i sjutton om den hade gått att hantera. Detta då den upskattningsvis borde ha någon stans mellan 400 och 600 hästkrafter. Ett annat udda fordon dock inte lika potent, jag föll för var denna trampcykel cruiser med ram ihopsvetsad av kätting.

Vet inte riktigt vad detta fordon skall klassas som. Kreativ hemslöjd kanske?

Tänka att en veteranbilsträff kan locka till sig så vitt skilda och udda fordon som dessa två. För övrigt var kvällens behållning en Kawasaki 750 två takt i mint condition och några Ratrods med roliga tekniska lösningar

Fantastiskt finst skick på denna "Widowmaker" från 74 tror jag eftersom den var försedd med styrdämpare

Till sist vill jag bara dela med mig av denna tekniska inovation trots att det inte är en motorcykel. Åker man RatRod baserad på en Buick Eight och saknar dörrlås kan man alltid svetsa dit två öglor och montera ett hänglås. Alla sätt är bra utom dom tråkiga. Ha en underbar torsdag och gasa lugnt.

Växla med foten

Idag är forväxel en självklarhet för de flesta. Undantagen är väl en och annan hojbyggare som gillar det gamla stuket och bygger choppers med handväxel eller jokeyshift som det också kallas.

Förr var det en självklarhet att växla med handen ock i vissa fall då också sköta kopplingen med foten. På vissa hojmärken som till exempel Harley fanns handväxel som tillval långt in på 70 talet.

Detta trots att fotväxel är enklare och funnits tillgänligt sedan 1928. Det var nämligen de året Velocettes chefskonstruktör Harold Willis konstruerade den första sekvensiella lådan med säkerhetsspärr. En konstruktion som i princip används på alla motorcyklar idag. Som du kanske märkt på din egen hoj innebär detta att du bara kan stega upp eller ner en växel i taget. För att kuna gå till nästa växel upp eller ner måste du släppa trycket på växelpedalen så att den går tillbaka till utgångsläget innen du trycker till den eller drar upp den för att komma till nästa växel.

Denna konstruktion har hängt med, flera försök har gjorts att försöka hitta andra lösningar. På 70 talet försökte både Honda och Moto Guzzi introducera motorcyklar med automatlådor. Husqvarna gjorde samma sak med sin arméhoj. Detta blev aldrig den succe företagen hade hoppats på, istället fick man ta skeden i vacker hand och gå tillbaka till manuell fotväxlad låda. Nästa gång du gränslar hojen trycker påstartknappen, drar in kopplingen och lägger i ettans växel. Skänk då en tanke till Harold Willis och Velocette.

Utan dom hade du kanske suttit där med handväxel och fotkoppling vilket är ett betydligt omständigare sätt att köra motorcykel på.

Ha en underbar Onsdag och glöm inte handskarna om du skall ut och åka hoj.

35% idioter

Den 11:e juli sände SVT:s rapport ett inslag där SMC Jönköping uttalade sig kring de körkortslösa mc-förarna

SMC hade i statistiken kunnat konstatera att 35% av personerna som omkommer i mc-olyckor saknar körkort. I statistiken kan vi också se att det är ca 44 personer varje år som omkommer i mc-olyckor. Det skulle statistiskt sett innbära att 154 körkortslösa förare omkommit under de senaste 10 åren. Det är ingen bra trend och något måste göras för att stoppa den. I inslaget från SMC påpekade man att det fanns en risk att den nya åldersgränserna och kraven för att ta mc-kort kommer att medföra att antalet olyckor med körkortslösa kommer att öka.

Trafikverket och transportstyrelsen borde lyssna på SMC och inse allvaret i problemet. Personligen tror jag inte att hårdare regler höjd körkortsålder och svårare utbildning är lösningen på detta problem. Här är jag benägen att hålla med SMC det finns en överhängade risk att vi får ut fler körkortslösa förare på vägarna. Ett sätt att komma åt problemet kunde vara att försäkringsbolagen skrev in i vilkor att föraren skall ha mc-kort för att ersättning skall betalas ut. Skulle vi få bort de körkortslösa från våra vägare skulle det antagligen innebära att samtidigt som olyckorna minskar skulle försäkringsbolagen kunna sänka sina premier. Inslaget från rapport som finns tillgängligt till den 29/7 kan du titta på här. SMC Jönköping i Rapport

Precis som jag skrev här om dagen,låna inte ut din motorcykel till kompisar som saknar hojkort. Skulle du vara intresserad av att testa att köra hoj kontakta en körskola. Dom har både kunskap och rätt utrustning för att inviga dig i hojåkandets ädla konst.

Vart tog alla småträffar vägen?

Nästa vecka är det dags för Hojrock i Västervik Sveriges antagligen största mc-event. Hojrock är en bjärt kontrast till hur det var då mc-träffar var enkelt okomplicerat och billigt.

Att lösa entré till Hojrock för hela helgen kostar 895kr i jämförelse med andra festivaler typ Sweden Rock, Roskilde med flera så är det ändå ganska billigt. Jag vet att många hojåkare jag känner ändå tycker att priset är i mastigaste laget. Många tycker också att Hojrock blivit allt för komersiellt och att det inte längre liknar en mc-träff.

Det som är kul med Hojrock är förvisso att många av landets stora märkesklubbar träffas där. Flest deltagare har antagligen Yamaha Custom Club och Vulcan Riders. Årets uppstickare lär nog bli Victory klubben. Hojrock är ett välsmort maskineri och det mesta fungerar smidigt och klanderfritt, Man har ett ganska brett program av artister som passar de flesta smaker och man har en hygglig infrastruktur med baja major och duschar etc. Visst, allt det där är bra men någon stans kan jag förstå saknaden av hur man åkte på träffar förr.

Tänk på 80-talet då småklubbar bjöd in vän-klubbar och annat löst folk man kände. Träffen lades ofta på någon naturskön plats gärna nära en sjö eller en annan vacker plats. Här blev ett lastbilsflak scen och ett dieselaggregat försåg scenen och "köket" med ström.

Något lokalt Rockband stod på scenen. Det serverades grillad kotletter med pulvermos och i baren såldes öl kaffegök och coca cola spetsad med skogsstjärnan. Billigt, enkelt och okomplicerat. Dessa tillställningar förflöt nästan alltid med god stämning och alla hjälptes åt att rensa upp platsen från skräp innan man åkte hem på söndag förmiddag. Det jag funderar över är hur komersialismen har kunnat konkurera ut enkelheten och trivsamheten. Är det så att vi hojåkare har blivit så bekväma av oss att vi måste ha tillgång till toalett med rinnande vatten och tempererade duschar för att kunna umgås en helg. Behöver vi också kunna köpa Donuts, Kebab, T-shirts och mc-tillbehör för att vi skall tycka att det är en mc-träff.

Personligen tycker jag inte det, jag hade uppskattat "back to basic" Träffa spännande människor, dricka en öl, lyssna på ett lokalt rockband, sova i tält på ett knöligt liggunderlag och ta ett morgondopp i sjön innan man river tältet packar ihop sitt skräp och kör med kompisarna hem.

Allt var kanske inte bättre för men en del saker var enklare.

Ha en trevlig måndag och njut av solen och det vackra vädret. Skall du ut och åka hoj idag så glöm inte handskarna även om det blir lite svettigt om fingrarna.