Uppkopplad i hjälmen

Harald blåtand och hans fränder
står på tå och borstar tänder.
Harald blåtand funderar som så
att blåbär hade varit godare ändå
om man inte blev så blå.

Detta diktade Lennart Hellsing på 60-talet i sin ABC-bok med illustrationer av Paul Ströyer. Av någon underlig anledning har Danmarks första kristna kung fått ge namn åt kommunikationsuppfinningen Bluetooth eller blåtand. Dagens blogginlägg fortsätter där jag slutade igår. Om man nu använder GPS så vill man ju också höra körhänvisningarna så man slipper att hela tiden hålla ett öga på displayen. Visst går det att ha ett par hörlurar av inear-typ men det är ganska opraktiskt. Något trådlöst är givetvis att föredra. Ett vanligt blåtand-headset till mobiltelefon kostar från 100kr och uppåt. Då kan man undra varför ett blåtandsystem för MC-hjälm skall kosta 2500kr eller mer.

Motorcyklisterna är många men jag misstänker att de flesta liksom jag tycker att 2500 är för dyrt för att kunna höra vad GPS-rösten säger. Kan man göra ett vanligt blåtandheadset för en hundralapp borde man kunna tillverka ett som är anpassat för MC-hjälm för högst en femhundring. Jag är helt säker på att ifall det skulle komma ut en blåtandenhet för MC-hjälmar för det priset så skulle det bli en formidabel succé.Visst är det så att man ville kunna lyssna på musik, svara i telefon och få körinstruktioner från GPS:n men frågan är hur många som tycker att dessa funktioner är värda  2500 eller mer. För egen del väntar jag tills billigare lösningar dyker upp.

Bluetooth

GPS ska man ha det?

Ibland har jag funderat på att skaffa mig en GPS. Då kan man sitta hemma och planera sommarens hojturer vid datorn. När säsongen sedan startar skulle allt vara som Sickan i Jönssonliga säger, tajmat och klart in i minsta detalj. Visst så skulle det kunna vara så, då är nästa fråga skulle det bli bättre? Som jag bedömer det är det tveksamt.

Jag är på intet vis motståndare till GPS jag förstår att det kan vara till stor hjälp när man kör på vägar till platser man inte tidigare besökt. Hemma på dagsturerna som startar hemifrån skulle jag inte välja att använda GPS. Jag tror att en GPS på flera sätt får oss att stänga av huvudet. Vi förlorar känslan för väderstreck och den tar bort uppmärksamheten på skyltar och vägar ifall vi blint litar på GPS displayen.

Jag som har fördelen av att bo i Skånes sydvästra hörn vet att det spelar ingen roll vart i Skåne jag kör så har jag aldrig mer än en timmes resa hem. Har man inte mer än en timmes resa hem måste man våga chansa. Då kan man hitta nya vägar och nya smultronställen. Bättre lyssna till den sträng som brast än att aldrig spänna bågen säger man. Det är en bra beskrivning när det gäller förhållningssättet till hojåkning. Här i Skåne kan man utan risk chansa vilt, här stöter man sällan på någon grusväg och skulle man göra det så är det ingen katastrof alla motorcyklar kan köra på grusväg. Det känns lite ovant i början när man känner att hojen driver fram och tillbaka i sidled men man vänjer sig. Nu när säsongen börjar, våga chansa lite och testa lite nya vägar den oåkta vägen leder alltid någonstans. Eller som min dotter så fyndigt skrev.

Any road is shortcut to somewhere

När smorde du dina vajrar vajrar senast?

Smörja vajrar, behövs det? Ja, det gör det säger jag. Jag blev tydligt påmind om detta i lördags när jag skulle cykla iväg för att gå på konsert. Kondensen i vajerhöljet gjorde att växelvajern på min gamla Skeppshultcykel frös så den inte kunde rubbas, jag fick åka på 5:ans växel hela tiden. Tur att man är stark i benen och att jag inte var riktigt nykter, annars hade det blivit jobbigt. Denna smått traumatiska upplevelse fick mig att inse att det borde vara dags att se till att kopplingsvajrarna på motorcyklarna får lite smörjning. Ett lättfixat jobb som även en relativt ovan hojskruvare klarar. Du behöver blocknycklar till att lossa kopplingsvajerns justering. Du behöver en vajersmörjare och en sprayburk Kedjespray med "sprayrör" och en trasa. Använd inte 5.56 eller liknande då den sortens oljespray också fungerar som fettlösare.

Vajersmörjare kostar 40kr på Biltema

Lossa justerskruven till kopplingsvajern till vajern så du får ett ordentligt slack. Nu kan du lossa vajerns nippel uppe vid kopplingshandtaget. Dra ur så mycket vajer som möjligt ur höljet och montera vajersmörjaren

Nu är det dags att ta fram trasan och kedjesprayet. Lägg trasan runt vajersmörjaren och stick in "sprayröret" i det lilla hålet på vajersmörjaren. Spraya försiktigt in kedjeoljan i vajersmörjaren så pressas oljan in mellan vajerhöljet och vajern

När du är klar så lossa vajersmörjaren  och för vajern fram och tillbaka i höljet för att kedjefettet skall spridas. Nu är det dags att återmontera. Börja med att montera vajernippeln i kopplingshandtaget. Spänn sedan vajerjusteringen. Det är nu du skall justera spelet i kopplingen. Vad är kopplingsspelet kanske du undrar? Det är hur mycket slack du har i vajern innan den börjar att sära på lamellerna i kopplingen. Hur stort kopplingsspel du skall ha i handtaget är angivet i verkstadshandboken men generellt sett skall det vara 2-4 mm. Detta mäter du med handkänsla och ögonmått, men är du osäker så plocka fram ett skjutmått. Ger du vajern lite smörjning kommer den att hålla längre och du får en mjuk och fin koppling som fungerar utan att hugga eller vara trög. Känns det som om kopplingshandtaget i sig går trögt kan du smörja metalldelarna med vitt litiumfett. Det funkar bra när det är metall mot metall.

Är du osäker på hur du gjorde när du demonterade? Ta bilder med digitalkamera eller med telefonen efter hand du demonterar så är det bara att kolla på bilderna när du skall återmontera.

Vad hände i Hollister 1947

Dagens blogginlägg handlar om en tidningsartikel, en novell och en film som förändrade världens syn på motorcyklister, även bland hojåkarna själva. Det handlar givet vis om det så kallade ”Hollister upproret” 1947 i Kalifornien. Många tycker sig veta vad som hände och det påstås att detta var platsen och händelsen då ”outlaw bikern” kom till. Detta får snarare betraktas som en halvsanning då det är andra faktorer än själva MC-träffen som är orsak till mytbildningen och födelsen av ”outlaw bikern” 

Hollister är en småstad i Kalifornien som på 40-talet hade ca 4500 invånare. AMA (American Motorcycle Assosiation) ordnade årligen ett rally här samtidigt som det arrangerades MC-tävlingar på närbelägna banor. Det var bland annat flattrack och hillclimb tävlingar. Den 3-6 Juli 1947 kom det ca 4000 motorcyklister till AMA:s träff kallad The Gypsy Tour.  Googlar man runt lite kan man hitta ögonvittnesskildringar från både hojåkare och bybor men även från lagens långa arm. Dessa förmedlar en helt annan bild än den man oftast hör eller läser när Hollister kommer på tal. När man hör namnet Hollister associerar man lätt till ett stort antal motorcyklister som kommer till stan för att bråka, supa, slåss, förstöra och svina ner. Av dessa 4000 hojåkare som kom till Hollister var det ca 50 som behövde söka läkarvård och ungefär lika många blev tagna av Polisen. Några för fylleri och störande av ordning men de flesta för trafikförseelser. Inga siffror som får en att tänka på upplopp och terrorism direkt.

Det var enligt tillgänglig statistik inte någon av byns invånare som kom till skada och det rapporterades inte heller om någon skadegörelse till polisen. Visst var det MC klubbar som kom dit. Men tillställningen lär ha varit förhållandevis lugn. Borgmästaren och polisen hade innan träffen beslutat att barer och restauranger skulle stängas två timmar tidigare än vanligt och så skedde utan protest från vare sig de lokala näringsidkarna eller de ditresta hojåkarna. Det har skrivits mycket om några av klubbarna som var där Boozefighters och POBOB (Pissed off bastards of Bloomington) är de mest kända. Många av klubbmedlemmarna var nyhemvända soldater som försökte återanpassa sig eller hitta tillbaka in i samhället igen. Förmodligen led en hel del av dem av det man kallar posttraumatisk stress efter upplevelser från det krigshärjade Europa. Detta till trots beskrivs träffen lugn av dem som var där som.

Vad var det då som hände och hur skapades bilden av Hollisterträffen som ett upplopp. Det hela började med en artikel i San Fransisco Chronicle kort efter träffen där man beskrev tillställningen som terror mot lokalbefolkningen. Efter detta publicerades en lika negativ artikel i Life Magazine den 21:a juli samma år. Denna artikel innehöll också flera bilder. De flesta enligt flera ögonvittnen arrangerade för att få motorcyklisterna att framstå i dålig dager. Den mest kända bilden föreställer en man kallad Eddie Davenport sittande på en Harley sidventilare omgiven av tomma ölflaskor. 

Eddie Davenport poserar för Life Magazine

Till denna bild lär fotografen varit inne på en bar i närheten och lånat tomglas för att förbättra bilden. Enligt ögonvittnena var de ditresta motorcyklisterna noggranna med att plocka undan tomglas och lämna in dem på barerna igen. Förklaringen är lika självklar som enkel. Man ville undvika punkteringar.  Artikeln i Life fick stor spridning och AMA ställdes till svar för vad som enligt Life Magazine hade hänt. Det var då AMA fällde uttalandet att 99% av hojåkarna sköter sig. Vilket utifrån polisens rapport stämde mycket bra överens statistiken från Hollisterträffen. I och med detta uttalande föddes det vi kallar ”1%-are”. Denna enda procent skall då beskriva de som struntar i lagar och regler och ställer sig utanför samhällets normer och värden. Frågan är väl bara ifall lite fylleri och några trafikförseelser är tillräckligt för att uppfylla dessa kriterier. I 40-talets USA var det tydligen det.

Vad som slutligen befäste de som skrivits i tidningarna var novellen som så småningom blev filmen ”The Wild One” eller Vild ungdom som den hette på Svenska. Marlon Brando och Lee Marvin fick spela huvudrollerna. 1951 publicerades ”the Cyclists' Raid” i Harpers Magazine en novell som hämtat inspiration från artikeln i Life. Novellen skrevs av Frank Rooney. och fick stort genomslag. Den omarbetades och blev så småningom filmmanus. 1953 när filmen skulle spelas in ville filmbolaget att” Wino” Willie Forkner medlem i Boozefighters MC skulle ställa upp som sakkunnig. Han avböjde då han inte tyckte att filmen stämde med vad som hänt i Hollister och då den dessutom ställde motorcyklisterna i dålig dager.  Vad som egentligen hände i Hollister 1947 vet bara dom som var där, men visst är det en spännande tanke att några tidningsartiklar en novell och en film lyckats överskugga sanningen och bli orsaken till en mytbildning som fått konsekvenser för synen på motorcyklister ända i ni våra dagar.

Blev du sugen på att läsa the Cyclists' Raid klicka här. 

Industrispionage under WWII

En kanske konstig rubrik för ett inlägg på en motorcykelblogg. Egentligen inte jag skall strax förklara hur det ligger till. Det var ju förvisso fula gubben Hitler och hans polare som stod för originalet så varumärkesintrånget och kopieringen är väl kanske inget som direkt upprör. Mot slutet 30-talet började BMW tillverka en ny motorcykel åt Tyska armén.

BMW hojen blev försedd med en boxermotor och modellen fick namnet R12. Den fick snabbt rykte om sig att vara en stabil och pålitlig maskin med goda terrängegenskaper. Tyskarna var bra på kvalitetskontroll redan på den tiden. Ryktet spred sig och US-Army gav både Harley Davidson och Indian i uppdrag att ta fram en liknande prototyper. Harley Davidson kom fram med en modell som kallades XA.

Harley Davidson XA 1942

Likheterna är slående och det är ingen tvekan om var Harleys konstruktörer sneglat. Indians förslag hette 841 och hade en lite mer Moto Guzzi liknande motor men kvalar ändå in bland BMW kopiorna tycker jag.

Harley vann den amerikanska matchen och utvecklade sin XA till modellen WLA. Den blev aldrig den succé Harley hade hoppats på eftersom den lanserades samtidigt som Willys jeepen. Det var den som blev USA:s terrängfordon nr1 under andra världskriget.

Även Josef Stalin och hans Sovjetiska kamrater hade kollat på BMW:n och blivit förtjusta. De lär ha kommit över ett par maskiner via en bulvan i Sverige. BMWn skruvades isär och kopierades och förenklades där det var möjligt. Tillverkningen startade i två olika fabriker. Den ena var Dnepr. Deras tillverkning började 1946

Dnepr M72 1957

Ural spottade också ur sig BMW kopior. De flesta till Röda Armen men även en del som fick bli arbetsfordon på de sovjetiska kollektivjordbruken.

Ural Årsmodell 1959

Ordförande Mao och hans Kinesiska kamrater gillade också BMW R12 och började bygga maskiner på samma koncept.  Det blev en hoj som fick namnet Chang Jiang 750

Ordförande Mao:s Moped

BMW R12 borde rimligt vis vara världens mest kopierade motorcykel. På sätt och vis så lever kopian kvar än idag eftersom Ural fortfarande levererar boxermaskiner som till stora delar ser likadana ut. Nu tog historielektionen slut.

Ha en bra dag.

Händerna är huvudsaken.

Både i MC-tidningar och i dagstidningarna kan vi läsa att olycksstatistiken hela tiden förbättras bland oss motorcyklister. Ökad riskmedvetenhet sägs ofta vara en av de viktigaste orsakerna till de förbättrade siffrorna. Om nu riskmedvetenheten ökat då undrar man hur det kan komma sig att man ofta möter hojåkare som kör utan handskar. Hjälmanvändadet är ju flitigt, kanske beroende på hjälmlagen. De flesta är duktiga på att använda MC-kläder och många använder ryggplattor. Ändå  är det många som väljer bort att använda handskar när dom skall ut och köra.

Jag undrar ifall dom har otur när dom tänker eller ifall dom inte funderar över huvud taget. Man behöver bara leka med tanken ifall man skulle åka om kull. Vilken kroppsdel skulle man antagligen rent reflexmässigt ta emot sig med? Förmodligen händerna. Att göra det mot asfalten skulle kunna liknas vid att sätta händerna mot en slipskiva. Vill man sätta händerna mot en slipskiva? Inte jag i alla fall. Minns en gammal hojpolare som på en sommartur i Norrland utan handskar klotade då han skull väja för en ren. Hans händer såg ut som "köttfärs" trots att det inte gick fort när han körde omkull. Mitt råd är, välj inte bort handskar bara för att vädret är varmt. Skaffa istället ett par tunnare handskar för att använda på sommaren. så slipper du göra köttfärs av dina händer.

Kör ett rally

När man nu sitter hemma i stugan och inte kan annat än att drömma och fundera om att köra motorcykel så återstår inte mycket annat än att planera det som komma skall. Som jag nämnde igår så fick jag SMC-boken här om dagen. Där kan man hitta många av de Rallyn som arrangeras runt om i landet. Det brukar ofta vara trevliga tillställningar med alla sorters hojåkare. Det finns bara ett dilemma det är svårt att förklara för utomstående vad det går ut på.Vad gjorde du i helgen undrade en arbetskamrat. Jag körde ett Rally svarade jag. Genast fick arbetskamraten en bild i huvudet som inte stämmer överens med vad jag menade. Jobbarkompisen fick en tanke i huvudet där hon såg Björn Waldegård eller Stig Blomqvist fara fram i 190 på en liten smal grusväg. Nej säger jag, riktigt så var det inte. Sedan hasplar man ur sig något som att, när jag kör rally så går det inte så fort.

Vad gör man då undrar kollegan. Man kör efter en roadmap svarar jag. Va sjutton är det undrar hon. Den handlar om  att man skall köra och hitta kontrollerna är säger jag. Vadå kontrollen undrar kompisen.  Det är då jag måste avslöja hur det egentligen är. Att åka på MC rally är som att gå en tipsrunda fast man kör motorcykel. Nu sjönk coolhetsfaktorn från 100 till 3. Det som från början lät så tufft fick plötsligt en nördstämpel. Jag struntar i detta och åker mina rallyn i alla fall. Det är ett kul tillfälle att träffa folk med samma intresse och man får en anledning att åka motorcykel. Ofta går startavgiften till något välgörande ändamål. Barncancerfonden, SOS barnbyar eller något liknande. Mitt råd är, strunta i nördfaktorn, åk med på några rallyn och stöd något behjärtansvärt ändamål. Bonus blir att du kanske hittar några nya vägar och att du träffar en massa likasinnade motorcyklister som är ute i samma ärende.

Håll tummarna snart är det vår