Snart är det dags för Mälaren runt

Den 17:e augusti är det dags för ett av Sveriges absolut största mc-event. Då går startskottet för det 28.e Mälaren runt.

Mälaren runt har blivit något av en institution i hojåkar kretsar. Det hela startade 1986 då tidningen MCM tyckte att man skulle fixa till något kul för sina prenumeranter.

Någon på redaktionen hadde för sig att man kört tillförlitlighetstävlingar Mälaren runt redan på 20-talet. Så fick det bli och till den första Mälaren runt kom det ca 150 hojar det mesta var hembyggen och choppers. det hela avslutades med party hos Stul MCC i Enköping. Detta har blivit en tradition som fortsatt växa under eventets 28 år. Eftersom det inte finns vare sig anmälan eller anmälningsavgift finns det ingen som har riktig koll på hur stort deltagarantalet  verkligen är. Under senare år har man försökt räkna och komit fram till siffror som närmar sig 25 000 eller till och med änu fler.

Stilarna varierar men alla hojåkare är välkomna

Hur det är med den saken vill jag säga vara osagt men en sak kan vi i alla fall konstatera. Det är många! Under senare år eftersom arrangemanget har blivit större så har MCM fått hjälp vid start och mål av SMC. Från 1997 inrättades även ett slutmål i Stockholm för dom som inte stannar i Enköping och festar med Strul MCC.

Hos Strul brukar ca 2000 hojåkare stanna till och delta på festen. Övriga som åker hela varvet runt slutar på MCM:s redaktion på Torsgatan. Mälaren runt är inte bara ett event för hojåkare. Det har utvecklats till en folkfest. I många av städerna och byarna man passerar går folk man ur huse för att titt på alla motorcyklar som passerar. I och med det stora antalet deltagare så blir blandningen av hojar också kul. Visst är det så att Harley Davidson antagligen är överrepresenterade men här kan man få se allt. Veteraner, Japs-custom, choppers, bobbers, touringmaskiner, baggers, sportmaskiner, super motard hojar och mycket mycket mer.

Har du tid och möjlighet att vara med på detta event den 17 augusti så missa det inte du kommer absolut att bli en erfarehet rikare. På smedernas speedwaybana i Eskilstuna kan man stanna till och beskåda diverse utställningar och försäljningsställen som har med motorcyklar att göra. Årets stora begivenhet blir premiärvisningen av Nya Indian 2014 som lanserar en helt nykonstruerad motor som många är nyfikna på.

Sugen på att köra? Mer info hittar du hos MCM

Gasa lugnt och njut av lördagen

Lite spänning i sommarkvällen

Igår kväll åkte vi till Svanstabanan eller Cramo Arena som det heter nu för tiden. Det var match i speedwayallsvenskan. Griparna från Nyköping hade hemmamatch mot Gnistorna från Malmö.

Speedway är i mitt tycke en av de bästa publiksporterna. Heaten är snabba och det är spännande från start till mål. Ett heat tar en dryg minut och det är kamp hela vägen. Gårdagens match var på flera sätt en ödesmatch. Både för Griparna och Gnistorna, dels var en vinst förutsättning för avancemang till slutspel i allsvenskan, en förlust skulle innebära att det i princip var slutåkt för säsongen. Det var två taggade lag som kom till start.

Bild lånad från Griparnas facebooksida

Nervositeten kändes i luften och man märkte att förarna var både stirriga och adrenalinstinna när dom rullade fram till start-tejpen. Griparna tog tidigt kommandot i matchen och gnist-förarna var märkbart förlamade av måsten och kunde inte leverera på sin vanliga nivå. Griparna tog en som det verkade betryggande ledning. Speedway matcher kan dock vara som trisslotter "plötsligt händer det". Det var precis vad det gjorde. De två sista heaten före paus tog Gnistorna två "fem ettor" och var nästan i kapp.

Bild lånad från Griparnas facebooksida

Sakta men säkert tog Gnistorna över matchen och inför sista nomineringsheatet hade dom gått upp i ledning med 43 mot 41 för griparna. Nominerings heatet blev helt avgörande. En "fem etta" till Griparna skulle innebära förlust för Gnistorna. En "fyr tvåa" till Griparna skulle innebära oavgjort. Gnistförarna Mikael Max och Peter Ljung klarade pressen och lyckades knipa en "fem etta" och Gnistorna avgick med seger 48 mot 42 för Griparna.

Bild lånad från Griparnas facebooksida

Det var en spännande match, halvvägs in i den trodde jag Gnistorna skulle förlora men tappert kämpande kan ibland löna sig. En viss kluvenhet kände jag dock. Ibland är jag inte helt övertygad vilket lag jag skall hålla på. Antagligen hade jag känt mig ganska nöjd oavsett utgång på matchen. Med facit på hand så kan jag ju ändå känna att det var lite extra kul att Gnistorna vann, då finns ju chansen att man får kolla några fler speedwaymatcher i Malmö i höst.

Bild lånad från Gnistornas hemsida

Ytterligare ett ljus i kvällens match var Gnistornas kvinliga förare Cathrine Brantvik Friman som är en av två Svenska kvinnliga speedwayförare som åker i 500 klassen. I ett av sina två heat för kvällen lyckades hon ta en poäng vilket får sägas vara ett gott betyg då kvällens match var som att köra huvudet i ett getingbo. Detta lovar gott inför framtiden och med lite mer erfarenhet är jag övertygad om att Cathrine kommer att kunna leverera även när det gäller.

Ha en bra fredag och skall du ut och åka hoj så ta det försiktigt. Fredagsrusning innebär ökade risker för motorcyklister.

Indian är snabbare än det mesta

Kanske har du sett filmen Citronträd och motorolja eller World's fastest Indian som den heter på orginalsspråk. En helt fantastisk film Där Antony Hopkins spelar Burt Munro en legendar när det gäller  "the Speed week" på Boneville saltflats.

Burt Munro var på många sätt ett tekniskt geni och en klurig konstruktör med många egna lösningar. Han hade genom erfarenhet skaffat sig stora kunskaper både vad gällde mekanik, teknik och aerodynamik.

Den 25:e mars 1899 såg   Burt Munro dagens ljus i Invercargill på Nya Zeland. Då hade varken Burt eller hans föräldrar någon aning om att han skulle bli en legend och fixstjärna inom motorsporten. Burt Munroe kom att sätta flera hastighetsrekord på Bonneville speedweek och minst ett står sig fortfarande. Rekordet för motorcyklar med kåpor och en cylindervolym under 1000cc innehas i skrivande stund fortfarande av Burt Munroe. 305,9 km/h är den högst uppmätta hastigheten på en Indian motorcykel

Ni som följt min blogg vet att jag vurmar lite extra för Indian motorcyklar så även idag. Har du inte sett filmen. Gör det! Antony Hopkins gestaltar Burt Munro med kärlek och värme och filmen berätta en spännande histora ett fantastiskt människoöde.

Ha en underbar torsdag. I kväll skall jag gå på Speedway det blir Griparna mot Gnistorna.

Världens största endurotävling jubilerar.

Gotland Grand National är med sina mer än 2000 deltagare väldens största endurotävlig. I år firar GGN som den brukar förkortas 30.

Gotland Grand National utgör tilsammans med Stångebroslaget och Ränneslättsloppet enduroklassikern. GGN är den största och mest populära tävlingen.

Den körs årligen på alla helgons dag på Tofta skjutfält utanför Visby. Från början kördes tävlingen under mycket svåra förhållanden men man har med åren förenklat banan för att kuna ta emot fler deltagare och för att fler skall lyckas att fullfölja loppet. Årets upplaga som är nummer 30 kommer att gå av stapeln lördagen den 2:a november.

På SVT play kan du se en film från GNN 2012

Ibland undrar jag vad det är som kan få bortåt 2500 motorcyklister att ge sig på något som detta. Att hunder tre och en halv timma på motorcykel slita sig fram i vatten och lera. Fast skall jag vara ärlig så hade det nog varit ganska kul att försöka.

Skall man lyckas som amatör tror jag först och främst att man skall vara ganska vältränad och ha en hygglig kondis. Kroppen tar mycket stryk under ett sådant här lopp. En lämplig cykel är antagligen också viktigt om man skall lyckas att ta sig runt. Det behöver nog vara en hoj som är ganska lätt men som ändå har hyggligt med pulver i motorn.

Skulle gissa att en 250 cc med gansk styv fjädring är lämpligaste fordonet för en motionsåkare. Efter att ha sett filmen blir du kanske sugen på att anmäla dig? Har du tänkt att köra? Då är det hög tid att börja träna. Inte bara hojåkning utan även kondis och styrka det kommer garanterat att behövas.

Mer information hittar du på GGN:s hemsida

Ha en fantastisk Onsdag och "keep the rubber side down"

Tanklösheten galopperar

I går på SVT meddelades att att 5 av 6 förare som omkommit i MC-olyckor västsverige saknar körkort för motorcykel.

Vad är det som håller på att hända? Det verkar som om vi har en ganska tydlig trend när det gäller mc-olyckor och förare som saknar mc-kort. Detta samtidigt som sveriges hojåkare blir mer och mer riskmedvetna och ansvarsfulla medtrafikanter. Tittar vi ur körkortsperspektiv så är mc-åkning förhållandevis riskfritt. Vad är det då som gör att folk som inte har mc-utbildning plötsligt fått för sig att det nog är ok att köra hoj utan utbildning och körkort.

MC-skolor och eller en bra handladare är den säkra vägen till mc-körkort

Vad är det som gör att vi plötsligt har fått ett antal "trafikanter" som fått för sig att de är så duktiga att de kan hantera fordon de aldrig fått någon utbildning på. Är det så att det har blivit för kompilicerat att ta mc-kort? SMC jönköping spådde här om dagen att antalet körkotslösa mc-förare kommer att öka beroende på körkortsregler och kostnader detta medför. Är det så att vi kanske fokuserar på fel saker när det gäller proven för mc-körkort.

Utbildningsbild lånad från Allt om MC

Jag äger inte svaret på frågorna det enda jag med säkerhet känner är att något måste göras. Det handlar då inte om mer riskutbildning eller hårare krav vid körkortsutbildningarna. Statistiskt sett är landets "godkända" hojåkare ansvarsfulla och riskmedvetna förare. Att ställa högre krav på dessa håller inte borta de som vill riskera livhanken genom att ge sig ut på motorcykel utan mc-kort. Riksdag, regering, polisen, trafikverket och transportstyrelsen måste vakna och inse allvaret i vad som håller på att hända.

Detta är verkligheten för många av de som väljer att köra mc utan att skaffa sig mc-kort

Vi kan inte komma till rätta med detta problem genom att ställa högre krav på de som väljer att skaffa sig mc-behörighet. Vi verkar ha kommit till vägs ände. Någonstans verkar det som om dagens krav på de som vill skaffa mc-kort får en del aspiranter att strunta i kort och utbildning för att det verkar för svårt att skaffa mc-kort. Istället väljer man att chansa och äventyra både sin egen och andras säkerhet genom att köra mc utan hojkort.

SVT:s inslag och deras artikel för dig som vill läsa mer

Ha en fantastiskt tisdag och akta dig för stollarna som är ute i trafiken och saknar mc-kort.

Allting åldras vissa saker med behag.

Vissa gamla motorcyklar känns oerhört förådrade ut medan en del andra känns coola fastän dom kanske har 40 eller 80 år på nacken. Det mesta sitter förmodligen i betraktarens ögon, men visst finns det trender även inom mc-branchen.

Ni som följer min blogg vet att jag vuxit upp i en familj där det alltid har funnits motorcyklar. Det har varit maskiner av skiftande slag och av olika märken. Velocette, Monark, Husqvarna, Matchless, BSA, Laverda, Triumph, Kawasaki, Suzuki, Yamaha, Honda, Harley Davidson så tror jag att jag fått med de flesta. En del av dessa hojar skulle kännas som gamla veteranhojar utan särskilt mycket charm medan några skulle skulle ha betydligt mer charm eller högre coolhetsfaktor.

Brorsans Boneville 69:a i vitt och orange med bagageräcke på tanken skulle fortfarande se ganska cool ut medan farsans Velocette 350 skulle se ut somen "gammelhoj" Silverpilarna och Svartqvarnorna ser också ut som gamla maskiner där bäst före datum passerat för längesedan. Den mest tidlösa hoj som finnits i familjens ägo är antagligen fruns HD softtail springer. En modern hoj med retroutseende. Den ser ut som om den var byggd på 30-talet fast drivlinan är modern.

Vissa retrostilar håller medan andra känns helt ute eller föråldrade. Tänk på BMW, idag har dom fått till maskiner som ser tuffa ut och som tilltalar en rent estetiskt. Annat var det på 50 och 60 talet, då saknade BMW coolhetsfaktor. Tror att det var få förutom inköparna på Polisen som förstod hur bra motorcyklar BMW var. Visst kan man se en och annan R65:a komma rullande i fint renoverat skick. Den har inte blivit tuffare med åren i mina ögon är det fortfarande en ful cykel. När jag funderar över familjens hojar och tänker på vilken hoj som är den tuffaste eller coolaste, då vinner brorsans Rothman Honda baserad på en Honda VF 1000R.

En supersport maskin konstruerad för superbike serien men som letade sig ut även som gatmaskin. En tidig hoj med boxram och en motor som uppgraderats med kamdrev istället för kedja eller stötstänger. Maskinen ser forfarande ganska modern ut trots att den har mer än 25 år på nacken. Med sina 130k på standard luft och buller gjorde den kvartsmilen på under 11 sekunder. Jag minns en gång farsan var iväg och besiktigade den eftersom brorsan var och jobbade i Norge. Besiktningsmannen vågade inte provköra den utan nöjde sig med en okulärbesiktning och sedan gav den godkänt.

Ha en kalassöndag och gasa lugnt.

Hårdingarnas konung

Det är många racingstjänor som passerat revy sedan motorcykelns barndom. Många med glamorstatus men även en och annan som kanske inte fått den breda uppskattning de kanske varit värda.

Många har det skrivtis spaltkilometer om  och runt dem har det alltid funnits en gloria av glamor. Stjärnor som Giacomo Augostini och Valentino Rossi är exempel på hojåkare som rönt stor uppskattning och fått mycket utrymme i media. Sedan finns det andra som är nästanbortglömda trots fantastiska insatser och bedrifter. Den jag tänker på är den största Svenska motocross stjärnan genom tiderna. Håkan "Carla" Carlqvist.

Håkan "Carla" Carlqvist Hårdingarnas Konung

Hans största bedrift är kanske inte att han blev världsmästare i både 250cc och 500cc och att han erhöll Svenska Dagbladets bragdmedal för detta. Carlas storhet ligger snarare på det mentala planet. Håkan Carlqvist var en fighter med en vinnarskalle utöver det vanliga. Ingen svensk idrottsman eller kvinna har någonsin kämpat sig till ett världsmästerskap med så många skador och motgångar som Carla hade. Under åren i världstoppen råkade Håkan ut för oräkneliga skador som hela tiden satte käppar i hjulet för hans karriär

1979 blev håkan Carlqvist fabriksförare för Husqvarna och vann de året VM i 250 klassen med stor marginal. Han vann 14 av 24 VM deltävlingar detta år . Grunden lade håkan i gymet eller tortyrkammaren som han skämtsamt kallade den detta tillsammans med många och långa löprundor hjälpte till att bygga upp hans styrka och uthållighet. Under slutet av året gick han över till 500cc då han fick ett kontrakt med Yamaha

1980 med åtta vunna deltävlingar och åtta andraplaceringar tog han hem titeln i 500 klassen. Detta trots motgångar och skador. Efter en kraftig vurpa då han krossat sitt en knä sa doktorn till honom att om han inte slutade med motocross skulle han sitta i rullstol innan han fyllt 50. Håkan fortsatte men ett par år senare sa kroppen ifrån. Alla skadorna hade tärt hårt på Håkans kropp. Håkans klarade sig ändå ganska bra mycket tack vare hans oerhörda fysiska styrka. på 90 talet var han tilsammans med Ingemar Stenmark helt dominerade i Preem Superstars i TV 3 dessa två gubbar utklassade massor med Svenska elitidrottsmän som var bårde 10 och 15 år yngre än gubbarna Carlqvist och Stenmark.

Vad som slutligen stoppade Carla var en MC olycka under en inspelning för ett motorprogram för tv3 där han i låg fart kraschade och bröt bäckenbenet. I dag bor Håkan utanför Marseille i södra frankrike för att i värmen bättre kunna hantera sin utlitna kropp. Det fins en facebooksida som försöker förmå honom att ställa upp i mästarnas mästare. Frågan är om han skulle orka med det, fast kan man bli motocrossvärdsmästare med brutet ben så varför inte ;-)