Gammelhoj som håller fortfarande om den inte skakat sönder

När man tittar bakåt och fundera över olika hojar som kommit i en s väg så är det långt ifrån alla som gett ett bestående intryck. Många har gått en rakt förbi medan andra stannat kvar som kraftiga plåster man inte vågat rycka loss.

När jag var nybliven tonåring och min brorsa hade gett upp enduro karriären eller förare i tillförlitlighet som det hette på den tiden bestämde han sig för att bli gatåkare igen. Sådär i början av 70 talet var utbudet av maskiner inte lika stort som idag. Den Engelska MC-industrin gjorde se sista dödsrycken och BMW var det nästan bara snuten som körde. Det var den Japanska MC industrin som genom noggrann kvalitetskontroll och skickligt ingenjörsskap blivit marknadsledande bland jordens mc-tillverkare.

HONDA CB750F

Som jag skrivit vid flera tillfälle tidigare var det antagligen Honda CB 750 som dödade den Engelska MC-industrin. När Kawasaki lanserade sin  Z900 var det den sista spiken i den Engelska kistan. Men det fanns en annan hoj som var värre än allt annat som serietillverkades.

Kawasaki Z900

Kawasaki Mack IV 750. En tvåtaktare på 750cc da skall man veta att de hojarna man åkte MotoGP på var 500cc tvåtaktare. En Kawasaki Mach IV 750 var med sina 192 kilo och sina 74hk värre än allt annat som serieproducerats. Dess prestanda var i närheten av den tidens Formula 1 bilar. Tack vare tvåtaktsmotorn hade man kunnat minska vikten med nästan 40kg i jämförelse med Honda CB750 och Kawasaki 900.

Kawasaki 750 Mach IV

Tvåtaktstekniken gjorde att den blev extremt accelerationssnabb. Även med dagens mått mätt skulle många hojar stå sig slätt. Det största problemet med den var att behålla framhjulet i marken. Den som åkte kawa 750 behövde inte lägga många kronor på framdäck sa man. Den var också en av de första hojarna som var god för hastigheten över 200km/h. Det var just en sådan som Brorsan skulle ha. Han gick således från en Monark ISDT fabrikstrimmad Endurohoj till en Kawasaki 750. Ett stort hopp kan tyckas men han var i alla fall van att kunna åka på bakhjulet. Hojen köptes begagnad i Göteborg och jag niss dagen då Han kom hem med den. Den forslades hem på flaket på en Pickup han lånat av min Morbror. Kawan var lite ombyggd med sissybar, texasstyre och förlängd gaffel. Den rullades direkt in i garaget där den snabbt blev av med sissybaren fick orginalgaffelben och ett TTstyre. Nu skulle det gasas det var inte tal om att finåka. På flera sätt är jag och min bror väldigt olika. Medan jag alltid varit fascinerad av att åka bekvämt och trivsamt har han alltid varit den som skullat ha det som gått värst. Men visst jag måste erkänna att denna blå Kawasakin verkligen lös i en tonårings ögon. Jag minns en av de första gångerna jag fick åka med på en tur och vi kom till stans enda rondell. Borsan la ner Kawan så att det sprutade gnistor om fotpinnen. Jag minns att jag kramade honom i sidan så att han fick blåmärken mellan revbenen. Den enda kommentaren jag fick var. Va du rädd eller?