Utvecklingen går framåt eller övning ger färdighet

 

Är det så att den gamla plattityden eller talesättet  ”med åldern blir man vis” stämmer.  Kan det vara så att erfarenhet gör oss både visare och mer riskmedvetna. Eller är det kanske så att erfarenheten gör oss räddare och fegare. Därmed inte sagt att rädsla och feghet skulle vara dåliga egenskaper.

Jag tror att alla som åkt motorcykel några år upplevt någon period då man gillar att gasa. Man vill testa sin förmåga och tänja på gränserna. Visst är det en häftig känsla när adrenalinkicken kommer och man känner det där lilla extra pirret när man vrider lite extra på gasrullen. Jag har haft perioder i mitt hojåkarliv då det ofta vuxit ut små röda horn i pannan och man inte har tagit någon större notis till hastighetsbegränsningarna.

Visst händer det att jag fortfarande kan gilla att vrida lite extra på gasrullen fär att känna hur motorn sliter i drivremmen och bakhjulet skjuter ifrån i asfalten. Fast det händer allt mer sällan. Farten har liksom inte samma tjusning som den hade förr. Då har jag funderat över vad detta beror på. Erfarenhet såklart men det måste finnas fler anledningar. Förhoppningsvis har alla mil man spenderat i hojsadeln gett erfarenheten och insikten att man inte är odödlig. Bilar är hårda och hojåkare är mjuka som någon djuping uttryckte det.

Kanske är det så att riskmedvetenhet och säkerhetstänkande är det samma som att vara feg. Är det så, sällar jag mig gärna till dom fega.  Jag vägrar att tro att ”livet börjar vid 200Km/h” som någon plastraketförare skrev på ett forum.  Ifall man inte kör så fort så hinner man ju uppleva saker när man är ute och åker.  Tar man det lugnt så har man bättrat på sina odds för att få vara med ett tag till.

Ta det lugnt när våren kommer. Hastigheten är inte det viktigaste när man kör motorcykel. Kom ihåg det som mina amerikanska mc vänner brukar säga.

-Don’t ride faster then your guardian angel can fly.