De flesta hojåkarna mår efter omständigheterna väl.

Tittade igår på Veckans Brott där man diskuterade Thomas Qvick aka Sture Bergvall och hans så kallade terapi och vad den fått för konsekvenser.

När man ser hur alla dessa terapeuter och psykologer kastar sig över Thomas Qvist likt hungriga vargar och får honom med hjälp av "terapi" att erkänna flera mord och dessutom bli dömd för dessa. Då blir man glad över att man inte behövt anlita en sådan eller utnyttja deras tjänster. Jag läste någonstans att "man ser aldrig motorcyklar på parkeringen utanför psykologmottagningen"

Jag har en känsla av att detta påstående är sant. Jag är helt övertygad att det jag skrivit i min programförklaring "man tänker så bra när man kör motorcykel" faktiskt stämmer. Åtskilliga gånger har jag löst mina vardagsproblem under en hojtur. Många gånger har det hänt att jag kommit hem från jobbet och känt mig stressad och slutkörd med problem som har tyckts näst intill oövervinnerliga. Efter en runda på hojen har problemen bleknat och man kanske har hittat en lösning.

Jag brukar påstå att upplevelsen av att köra motorcykel är nästan meditativt. När man gränslar hojen och trycker på startknappen så händer något i kroppen. Det fokus som krävs för att köra gör att man blir ett med hojen och vägen. Fokus ligger på vägen och medtrafikanterna. Det gör att man släpper taget om de tankar som snurrar i huvudet och släpper dom fria.

Det är då lösningarna kommer och det är då vi kan lägga saker och ting bakom oss. Kanske är det just därför man aldrig ser några motorcyklar utanför psyket. Jag är helt övertygad. Motorcyklister mår bättre än övriga trafikanter. En trafikant som mår bra är också en säker trafikant.

Ha en trevlig torsdag. Med risk för att bli tjatig Ärtsoppa hade suttit fint idag gärna med pannkakor till efterrätt.