Man är lite av en dubbelnatur

Visst är det lite märkligt det där med att vara hojåkare, motorcyklist, biker eller vad man nu vill kalla det. 

Å ena sida vill vi att omgivningen skall visa oss respekt och ha förståelse för vår situation och vad vi som motorcyklister får uppleva i trafikmiljön. Samtidigt som vi vill vara ödmjuka medtrafikanter vill vi också vara rebeller. Frihetstörstande tuffingar som gränslar hojen och kör mot solnedgången likt en cowboy i en gammal västernfilm. Dessa två bilder eller förhållningssätt är på kollisionskurs. Kanske är det just det som gör hojåkarlivet så komplext. Detta är både en balansgång och en svår kombination, frågan är om den ens är möjlig.

Möjlig är den kanske men frågan är ifall de attribut vi har förmedlar det intrycket. Nu talar jag först och främst om mig själv och de människor som kör customhoj och försöker vara en del av bikerkulturen. Givet vis vill jag bli behandlad som alla andra människor. Jag vill vara medmänniska, medtrafikant och jag vill vara en respektfull människa och en god samhällsmedborgare. Å andra sidan vill jag också vara den frihetsälskande rebellen som kör mot solnegången utan något egentligt mål. Rebellen blir jag genom att ta på mig en väst full med diverse märken och dekaler som tydligt signalerar att jag är en tuffing som kanske är lite farlig och som inte är som alla andra. Någon stans är det 1%:arna som satt ribban och blivit förebilden för hur en customåkare skall vara. Jag tillhör definitivt de övriga 99%:en men ändå drar jag på mig en väst med frontpatch, roadname, tillhörighet och så vidare. De människor som har någon insyn i bikerkulturen fattar men frågan är ifall övriga samhällsmedborgare gör det. Västen har gett mig många trevliga bekantskaper och den har öppnat många dörrar. Samtididigt har den antagligen stängt några dörrar och hjälpt till att väcka lika många fördommar. Träffar jag andra hojåkare är det uppenbart att jag tillhör de 99%:en men hos "icke hojåkarna" är det antagligen inte lika självklart. Stannar jag till på en bensinmack eller en vägkrog händer det ibland att folk ryggar undan eftersom de tror att jag är något jag inte är.

Visst kan det kännas lite tufft när vanligt folk tar ett steg åt sidan och visst kan det kännas lite tufft när man ser folks lite ängsliga blickar. Samtidigt är det inte så man vill bli behandlad. På senare år har jag blivit mycket känsligare för detta och jag har numer två västar. En med och en utan märken. Vilken jag använder är helt beroende på i vilken miljö jag skall vistas. Detta grundar sig någon stans i att jag vill visa att jag inte är så farlig som "Svensson" verkar tro. Jag kämpar vidare och hoppas att folk en dag skall se mig för den jag är och inte dömma mig efter hur jag ser ut. Kanske är det dags att sy på en dekal med 99% på västen fast det kräver ju att folk skall kunna sin historia och känna till vad som verkligen hände i Hollsiter 1947.

Ha en underbar Lördag dagen youtubekalenderklipp är den ultimata bikerlåten Born to be vild med Steppenwolf http://www.youtube.com/watch?v=5UWRypqz5-o