Målet är ingenting resan är allt

Orden i rubriken diktade Robert Broberg någon gång på 80 talet. Mig veterligen är han inte motorcyklist men jag tycker ändå att det väl beskriver vad hojåkning går ut på. Idag är motorcykel sällan ett bruksfordon. MC poliser och några till undantaget. Visst händer det att man jobbpendlar på MC men det blir ändå i första hand ett nöjesfordon. Att det blivit så beror nog till stora delar på att det inte längre har några ekonomiska fördelar att ha MC istället för bil. Idag har de flesta råd att hålla sig med bil.Det har ju inte alltid varit så.

Efter Andra Världskriget när den Svenska industrin gick på högvarv och man fullkomligt spottade ur sig små billiga motorcyklar. Husqvarna, Monark, Örnen, Svalan, NV med flera var det annorlunda. Som exempel kan nämnas att Husqvarna tillverkade 70 000 svart och rödkvarnor och nästan alla såldes i Sverige. Dessa lättviktare blev den tidens bruksfordon. Det var på dessa man körde till jobbet. Man bytte trampcykeln mot en lättviktare och såg detta som en oerhörd standardförbättring. Lättviktaren blev på något vis en av hörnstenarna i det Svenska folkhemmet. Mot slutet av 50 talet när fler och fler hade råd att skaffa bil försvann lättviktarna mer och mer till förmån för Folkvagnar och liknande. Det var då motorcykelåkandet blev mer och mer nöjeskörning.

Vi vet idag att det inte är ofarligt att köra hoj. All tillgänglig statistik pekar dock på att vi motorcyklister är att den mest försiktiga och säkerhetsmedvetna trafikantgruppen. Mycket tror jag tack vare av att vi tar oss tid att njuta av själva åkningen. Att vi på något sätt blir en del av motorcykel och vägen. Det viktigaste på en MC tur är sällan målet det är vägen. Med andra ord precis som jag inledde. Målet är ingenting resan är allt.